Kära dagbok...

Detta inlägg skrevs torsdagen den 9/12 och publiceras idag p.g.a. känsligt innehåll :)

Idag går jag in i min 16:de graviditetsvecka. Detta är den huvudsakliga anledningen till varför det har varit så tyst på bloggen. Graviditeten har överskuggat allt och jag har inte haft någon inspiration att skriva om något annat. Nu kommer det förhoppningsvis bli ändring på det.

Jag mår oförskämt bra. Under några veckor led jag av överväldigande hunger och om jag inte fick mat så började jag må lite illa, men annars har jag helt sluppit det där med illamående. Jag är dock inte helt säker på att jag verkligen har fattat vad som är på gång. Förutom några få symtom så mår jag som vanligt. Skillnaden är det där stora blå plusset...

Om jag ska sammanfatta mina känslor så här långt så är jag naturligtvis väldigt glad. Samtidigt är jag livrädd och jag tycker att allting som är förknippat med det här är otroligt läskigt. Är jag redo? Kommer jag någonsin bli redo? Hur kommer vårt förhållande att utvecklas av det här? Kommer vi att klara det? Skulle vi inte har blivit helt färdiga med huset innan vi försökte få barn för att njuta lite av det själva? Massa konstiga och själviska tankar som strömmar genom huvudet.

Veckorna 6-14 var konstigast hitintills. Jag kände mig svullen och konstig och ville dölja magen trots att den inte alls putade. Jag var på dåligt humör hela tiden eftersom jag ständigt var hungrig. Jag gick också och förberedde mig mentalt på att jag förmodligen kommer få en förlossningsdepression, att barnet kommer att ha kolik eller någon annan fasansfull sjukdom, att allt som kan gå snett går snett... Jag som normalt är den ständige optimisten kunde bara föreställa mig de värsta scenarierna.

Nu verkar saker och ting ha fallit på plats lite mer. Visst är jag fortfarande rädd och jag oroar mig en massa, men magen börjar puta lite smått och jag behöver inte dölja den i några bylsiga kläder. Omgivningens uppmuntrande stöd gör nog att jag känner mig något lugnare. Igår var jag dock med om en intressant sak: När jag fick ett svar jag inte vill ha av min älskade sambo så svämmade tårarna över och innan jag visste ordet av så storgrät jag. Stackars sambon blev alldeles tagen och försökte trösta, men jag försökte förklara att det nog var hormoner som fick mig att överreagera. Det är tydligen något jag kommer få vänja mig vid... Jag har märkt tidigare att jag är något mer lättrörd, men det här överrumplade till och med mig.

Att H och jag ska få en bebis är fortfarande en tanke som är svår att förstå. Om några veckor ska vi göra ett första ultraljud och förhoppningsvis blir allt lite mer verkligt då.

Så länge alla nära och kära inte har fått reda på att jag är gravid kommer jag inte att publicera mina inlägg utan än så länge skriver jag för min egen skull och för bebis.

Vi hörs!