För-jul

Vi förfirade julen igår hos mina föräldrar som vanligt. Alla systrar med respektive (Zandra saknades dock) trotsade vintern och begav sig till Löderup. Fia och jag drog tidigt på morgonen för att jag skulle hinna ut till avslutningen på ridskolan, men när vi äntligen kom fram kände jag mig ganska mör och hoppade över hopptävlingen...

Vi gav oss ut i snön istället och började skotta gården för att alla bilar skulle få plats. Efter skottningen tillät vi oss lite hederlig lek i snödrivorna. Det hela flippade ut lite så till slut låg vi i vars en driva och skrattade så att vi grät. Troligtvis något man skulle ha varit med på för att förstå, men det var i alla fall hysteriskt roligt. Precis vad jag behövde!

När alla hade hittat fram käkade vi kalkon, delade ut julklappar till pojkarna som inte kommer vara med på julafton, och mös! Underbart! Nu har julkänslan infunnit sig!

G O D J U L & G O T T N Y T T Å R

En partner mindre

Nu har jag äntligen gått på ledighet och lugnet har intagit kroppen.
Ändå spenderar jag en del tid vi datorn idag för att göra det sista som inte hanns med i fredags.

Ett mail från Polen i morse gör dock att jag har svårt för att se att vi kommer få ihop det projektet som jag har arbetat för hela hösten. De kommuner som har varit med från början har hoppat av i sista stund och jag tror det blir väldigt svårt att hitta nya partners innan det är dags att lämna in ansökan.

Detta är min väldigt preliminära bedömning av läget, men vi får väl se hur resten av gänget reagerar på nyheten. Ärligt talat blev jag ganska nöjd när jag fick mailet eftersom jag under den senaste månaden har känt att projektet inte har varit riktigt genomtänkt. Just nu bryr jag mig inte speciellt mycket utan tänker låta det ligga till sig lite under julen. För min del var kanske detta det bästa som kunde hända, men det är dock inte lika bra för kommunen eftersom EU-pengar trots allt skulle vara ett väldigt bra tillskott...

Uppdatering - orken

Nu har det hunnit gå en vecka sedan jag skrev på bloggen sist. Vissa saker har blivit bättre än jag trodde medan andra har blivit värre.

Mötet med gubbarna i början av förra veckan gick långt över förväntan. Jag fick hjälp av experten, som vi har anställt för att skriva ansökan, att strukturera upp vad som behöver göras för att ansökan ska bli klar. Jag var riktigt positiv när vi begav oss till Kaliningrad och kände mig driven att fortsätta.

På mötet i Kaliningrad fick jag dessvärre lite dåliga vibbar från en av de kommuner som vi garanterat trodde skulle delta i projektet. Vi behöver nämligen 3-4 kommuner/områden som är villiga att testa olika kustskydd = satsa lite mer pengar än övriga partners. Tyvärr ser ansvarsfrågan i länderna runt Östersjön olika ut och i samtliga fall (utom Sverige) är det staten som ansvarar för kustförvaltningen vilket gör att kommunerna egentligen inte har något att säga till om och därmed inte kan medverka i projektet ensamma. Detta innebär såklart problem och jag började genast fundera på om det är vettigt att utgå från den plattform som KIMO utgör vilket är upplägget idag (KIMO är en nätverksorganisation för kommuner). Jag blev frustrerad och försökte förklara för mötet att vi trots allt tillsammans har kommit fram till att vi vill arbeta med detta projektet och det är ju upp till varje kommun att arbeta för att det ska bli verklighet. Det är t ex väldigt svårt som utlänning att komma i kontakt med rätt personer inom de statliga myndigheterna i vissa av Östersjöländerna, framförallt om man är helt okänd sedan tidigare.

Ja, hela mötet var lite frustrerande, men det fanns ändå hopp och det var tydligt att många är intresserade men att ingen kunde ge några direkta svar.

Det som var värst med mötet var dock när jag, för mina egna svenska kollegor, försökte ventilera min oro. Politikerdamen från Simrishamn (ordförande i KIMO Baltic) var mycket oförstående och snäste av mig när jag sa att detta nog kan bli svårt att få ihop innan ansökningstiden gått ut. Jag är ju trots allt inte anställd på full tid för att göra detta utan bara till 25%. Hennes oförmåga att förstå och att vara ett stöd gjorde att jag var helt knäckt inför att gå till jobbet i måndags.

Ytterligare ett par mail från tanten som hade kommit under helgen gjorde inte saken bättre så jag skrev ett meddelande där jag förklarade att jag i vilket fall som helst inte kan varken tvinga någon eller trolla och att vi helt enkelt fick acceptera läget och börja bearbeta dem igen.

Idag var hennes meddelande inte riktigt så skarpa som de varit tidigare och jag hoppas hon har förstått att hon inte riktigt kan agera mot mig som hon gör mot sina elever (gymnasielärare).

Det som är lite tråkigt är att utöver detta jättejobb som måste göras för KIMO, så har jag massor att göra för hamnen samtidigt som jag ska hantera alla mina ordinarie ärenden som kommer in. Det känns mer hanterbart nu än i början av veckan, men jag ska ta ett allvarligt snack med chefen för att reda ut vad jag ska göra och hur jag ska gå tillväga.

Typiskt att vi under samma tid ska arbeta stenhårt med att få färdigt huset inför flytten i slutet av mars. I värsta fall kommer jag vara helhispig och inte kunna föra en normal konversation eller så kommer lite kroppsarbete göra att jag kan sluta tänka på allt som ska göras på jobbet. I vilket fall som helst lär ni märka det här!