Familjen O håller andan

Jag ska bli moster. En av tre mostrar. Konstigt och väldigt kul. Jag har vetat det ganska länge, men det är lite känsligt om och när det är dags att prata om det. Det är min äldsta syster och hennes man som ska bli föräldrar. Den första bebisen (av, förhoppningsvis, fler) i vår hjord till familj är på väg och spänningen är total!

Det känns lite grand som om hela världen håller andan och bara väntar på att bebisen ska komma. Detta kanske verkar lite överdrivet eftersom det inte ens är jag själv som ska ha barn, men det är ju så himla häftigt att det kommer en ny människa med våra gener till världen.

Världen få dock hålla andan ett tag till eftersom beräknad nedkomst är i april. Fram tills dess ska jag kalla min vanligtvis perfekt timglasformade syster för söta lilla tjockis och bara vänta och vänta och vänta...

Den komplexa tiden

Vi satt vid fikabordet på jobb när vi kom att tala om hur det känns som om tiden går fortare ju äldre man blir. En av mina lite äldre kollegor berättade då att han vid något tillfälle sagt till sin fru att han skulle ägna pensionen åt att ta reda på varför det var så. Hans fru svarade då att han kunde hitta på roligare saker under pensionen eftersom hon redan hade svaret på gåtan.

Förklaringen är förvånansvärt briljant och jag förvånas över att tanken inte har slagit mig tidigare:

För en femtonåring är ett år en femtondel av livet. För en sextioåring är ett år en sextiondel. Vem som helst kan räka ut att en sextiondel är mycket mindre än en femtondel och bör därför gå avsevärt mycket snabbare.

Svårare än så är det inte.

Julklappsångest

Veckan har i allmänhet varit lugn och det ser ut som nästa vecka, med undantag för ett par mycket spännande möten, också kommer gå åt till småfixande med allehanda halvfärdiga ting. Det känns bra och framförallt behövligt eftersom det har varit mycket att göra under den senaste tiden.

Livet i stort rör sig förvånansvärt mycket om julen just nu. Alla mina systrar (jag har tre) har varit på mig om vad jag önskar mig i julklapp. Jag kan bara säga att jag inte på långa vägar är där än. Jag är medvetan om att det är två veckor till advent, men mina julklappsönskningar och inköp har definitivt inte kommit igång än. Det tråkiga är att jag och mina kära systrar ofta lägger ihop till lite dyrare presenter (vilket natruligtvis är väldigt bra) och när de är så långt före mig i planeringen får jag sällan chansen att få komma med några bra förslag eller att få köpa presenterna eller att få slå in dem. Allt detta är saker som jag dessutom är väldigt förtjust i att göra, men p.g.a. min dåliga och långsamma planering så går jag miste om allt medan de fixar och står i. Suck! Som tur är så försöker de inkludera mig så gott det går, men jag kan ändå känna att jag går miste om en bit när jag inte får möjligheten att sitta och fundera ihop vad jag ska köpa till alla. Det är ju faktiskt halva nöjet.

I övrigt ser fram emot helgen som jag ska tillbringa merparten av i Halmstad med gamla återvunna vänner. To be contunied...

En lugn dag

Det är ganska lugnt på jobbet nu, faktiskt. Jag har lite att sitta och pula med, men inget flängande till trettioelva olika möten och det är riktigt skönt. Paradoxen är att jag har lite svårt att motivera mig. Allra helst ska jag ha kalendern fullspckad med aktiviteter för då får jag gjort så mycket mer. Nja, förutom då jag är på heldagsmöten för då känns det som om man inte gjort något vettigt på hela dagen trots att mötet är viktigt.

Hursomhelst känns det som en välbehövlig paus.

I helgen var jag desto mer aktiv. Vi hade gäster på besök i lördags och jag bestämde mig för att slå till med trerätters. För er som inte känner mig så väl så låter detta kanske inte så konstigt, men saken är den att jag mycket sällan ser matlagning som något kul och spännande. Min käre sambo har dessutom gått så långt att han har beskyllt mig för att laga mat helt utan hjärta. (Vad f-n ska man göra när han har en mästerkock till mor?) I lördags kände jag mig emellertid mycket motiverad så jag for iväg och handlade det jag behövde för att göra jordärtskockssoppa med parmachips till förrätt, ryggbiff med rotfrukter i ugn samt chevreröra och balsamvinägersås till huvudrätt och kubansk chokladmousse till efterrätt. Mycket lyckat om jag får säga min mening som trots allt är baserad på mina gästers och min sambos reaktioner. Det var asgott och inte alls speciellt svårt. Kanske, kanske kan jag få för mig att göra detta igen...

Snart helg

Tre saker som visar att du förtjänar en en lång helgs vila:

1. Du försöker låsa upp ytterdörren där hemma utan att inse att det nyckeln till jobbet du använder.

2. Du svarar "Samhällsbyggnad, Mo..." i telefonen där hemma.

3. När du loggar in på datorn skriver du ".se" efter lösenordet

One down, twohundredthousand to go

Efter vad som känns som en ovanligt lång dag på jobb ska jag snart packa ihop mig och bege mig hemåt.

Idag har jag äntligen lyckats få all information till det där företaget som gör en studie för Europeiska kommisionen om europeiska kommuners klimatanpassningsarbete. Det var mycket jobb och en hel del bläddrande i det splitternya engelska lexikon som jag har införskaffat endast för denna typ av uppgifter. Jag är emellertid relativt övertygad om att de fick vad de behövde. Det ska bli hemskt spännande att läsa resultatet sen, men det tar ett tag eftersom rapporten inte beräknas vara färdig förrän i april eller maj.

Projektet med matavfallsinsamling börjar också dra ihop sig. Hela hösten har jag i princip suttit och väntat (nåja, det har krävt en hel del arbete från min sida eftersom jag har skrivit all text) på att vårt informationsmaterial ska bli färdigt så att jag ska kunna börja sprida mitt härliga budskap till några fler. Förhoppningsvis kommer jag lyckas få napp på några restauranger och i något flerbostadshus så att vi kan sätta igång dem precis till årsskiftet när den nya taxan börjar gälla. Jag känner mig faktiskt lite nervös för det krävs att jag måste prata med en massa människor i telefon och det tycker jag egenrligen är riktigt jobbigt. Ja, det var mycket värre förr, men jag är inte helt över det än. Efter detta projektet bör jag dock vara botad för gott!

Nä, nu är det dags att dra på sig den urtjusiga regncapen, stoppa hunden i cykelkorgen och bege sig till Studentstaden. Där väntar filmkväll och Club sandwich. Mys!