When she was bad, she was horrid.

Denna veckan har inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Jag var, tillsammans med sambo och tvillingsyster, i sommarstugan och fixade lite i helgen. Min käre fader hade en ganska otäck hosta, men han verkade i övrigt relativt pigg, så vi tänkte inte så mycket på det. I söndagskväll började jag också hosta. Jag hade iofs hostat en del innan, så jag funderade inte så mycket på saken förrän jag vaknade dagen efter och var helt nedslagen. Influensa... Tydligen var min käre fader extremt smittsam eftersom jag, min mor, min syster och en av våra bekanta som kom förbi en liten stund har blivit sjuka. Än så länge har H inte blivit sjuk och jag hoppas verkligen att han håller sig frisk. Det skulle inte vara så kul för honom att behöva ligga sjuk när vi är på resa.

Nu på fjärde sjukdagen börjar jag känna mig som en människa igen. Jag har till och med orkat stå upprätt så länge så att jag har klarat av att både gå ut med hunden och ta en dusch. Febern har släppt, men jag har en torrhosta som är riktigt besvärande, men det går i alla fall åt rätt håll.

Förvirrad

Det känns som tiden rinner ifrån mig!

Jag håller på med ett stort projekt på jobb som ska vara färdigt vid månadsslutet. Det är en Handlingsplan som följer på den kustskyddspolicy som jag har gjort. I handlingsplanen ska jag och en liten grupp "vetare" ge rekommendationer för hur vi bör förvalta olika delar av vår kust bl a med tanke på erosionsrisker nu och i framtiden. Grymt spännande, men det är inte lätt!

I helgen firade vi min älskades trettioårsdag. Han har den dåliga smaken att fylla år på Alla Hjärtans Dag, så ni fårstår kanske att den dagen inte är så högt prioriterad i vår lilla familj. Det firades med en liten klick nära, kära vänner och det var jättetrevligt.

Om 11 dagar åker vi iväg på semester. Känns väldigt bra om jag får säga det själv. Jag håller på att bli alldeles snurrig av vädret här hemma. Ena sekunden känner man solen värma kinden och fåglarna kvittrar så att man tror att öronen ska trilla av. I nästa sekund fryser tårarna till is när man cyklar på snorhala vägar, så det känns faktiskt helt ok att åka till ett land där årsmedeltemperaturen är 30 grader.

Sportlovet är ju annars en trevlig tilldragelse. Jag kommer ihåg den här tiden första året jag jobbade. Kroppen var efter x antal års skolgång tidinställd och ville inget hellre än vara ledig tillsammans med alla andra. Nu är jag bara otroligt tacksam för att det är gott om plats på bussen på väg till jobb! Det är inte dumt alls med skollov.

Så har jag äntligen fått min nya telefon. Är redan lite frustrerad eftersdom jag inte kan få larmet att fungera om telefonen är avstängd. Jag hatar att behöva ha på telefonen dag som natt. Känns inte bra alls. Trodde förresten att jag skulle blogga från telefonen på bussen idag, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Får se om jag klarar av det vid något annat tillfälle. Tills dess får jag stjäla till mig lite tid på jobb under fikarasterna. Allt för er skull ;)

Den nya kärleken

Vi har blivit med kamera!

Vi har äntligen införskaffat en väldigt efterlängtad, digital systemkamera och vi är i sjunde himlen! H har stått för den mycket noggranna förundersökning som slutligen ledde fram till köpet av en riktig höjdarkamera.

Jag har velat ha kamera ganska länge och jag tackar min lyckliga stjärna för att några av våra närmaste vänner är riktiga kamerafeaks och har på det viset lyckats påverka min andra hälft.

Nu fotograferar vi i tid och otid! Igår kunde jag inte låta bli att ta några häftiga gatlykta-i-snö bilder och trots att jag är lite ringrostig (gymnasiekurserna var ju ganska länge sedan nu) så blir det riktigt fina bilder.

Ni kan lite på att bilderna från Dominikanska republiken kommer vara av högsta kvalitet... :)

Jag vs. chefen

Idag ska jag på utvecklingssamtal.

Har fått en mall som jag ska fylla i som vi (jag och chefen) ska använda som underlag vid samtalet. Frågorna är ganska rakt på sak: "Hur är din och min relation, enligt dig?"

Jag är lyckligt lottad som har ett riktigt bra förhållande till min chef, men det måste ju vara riktigt jobbigt att besvara dessa frågorna om man inte har det. Förhoppningsvis känner chefen till om han har ett dåligt förhållande till någon av sina anställda (det kanske är ömsesidigt), men jag ställer mig ändå frågande till hur ärliga folk är i situatuioner som denna.

Jag vet med säkerhet att det finns folk på min arbetsplats som har synpunkter på olika saker. Inte så extremt allvarliga synpunkter, men det händer ändå att det ventileras med jämna mellanrum. Grejen är den att chefen aldrig är där just då.

Personligen tror jag på att man ska försöka ha ett så öppet förhållande som möjligt till sin chef. När jag tycker att något borde förändras, så säger jag till. Oftast ger jag också förslag på hur man skulle kunna genomföra förändringen och alltid får jag ett gensvar. Ibland är det positivt och ibland är det negativt, men det har ingen större betydelse vilket. Huvudsaken är att jag får ett svar för då känner jag att han åtminstone har lyssnat. Många av mina kollegor har massor av synpunkter, men de berättar sällan om dem för chefen coh därmed får de heller inget gehör.

Men vad gör man då om man inte får feedback trots att man ger sina synpunkter och förslag till chefen. Jag vet ärligt talat inte! Det måste ju kännas hur hopplöst som helst. Säger man upp sig? Genomlider man arbetsdagarna trots allt eller vågar man säga till när det blir dags för årets utvecklingssamtal...

Jag är tacksam för att jag än så länge inte har några dispyter med min chef. Jag har en tvillingsyster som har haft mer än sin beskärda del av puckochefter så jag har fått höra en hel del genom henne, men hon har gett sig tusan på att förändra sin situation vilket jag ger ser upp till henne för. Fler borde våga ändra sin situation om man inte trivs med den, men jag tror att det är lätt att man nedvärderar sig själv om man har arbetat på en och samma plats i årtionden, något som är relativt vanligt inom den kommunala sektorn.

Vi får väl se hur det här går. Kanske lär jag mig något nytt om chefen som jag inte visste tidigare. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv...

Sen sist

Det har varit lite öde här på bloggen den senaste veckan och det beror på att jag har varit krasslig, omotiverad och bara valt att vara så långt borta från en dator som möjligt. Jag känner mig fortfarande inte riktigt kry, men nu tror jag i alla fall att det är på bättringsvägen. Konstigt nog har det visat vara en riktig varannandagsgrej. Ena dagen kan jag känna mig helt ok och nästa dag går jag och hostar och fräser och känner mig alldeles tung och konstig i huvudet. En veckas vila har i alla fall varit bra och nu känns det mest som att den närmsta månaden bara kommer vara ett enda långt upplopp tills vi åker på semester.

Mitt lilla pyre har gått med tratt på huvudet i nästan två veckor och idag har hon äntligen blivit av med både tratt och stygn. Allting ser fint ut och jag har fått reda på att alla knölarna var godartade och inget att oroa sig för. Vilmah har verkligen varit helt exemplarisk under hela konvalescensen. Sedan hon väl vande sig, så verkar hon inte alls ha haft bekymmer med tratten. Hon har haft den på dag som natt och det har gått toppenbra. Ibland har hon varit frustrerad över att inte kunna klia sig i ögonen eller i öronen, men då har matte och husse fått rycka in.

Husse har också varit lite extra rädd om vår lilla älskling. Hon brukar ju normalt inte få ligga i soffan, men det har hon minsann fått göra nu när hon har varit lite ledsen. Jag försökte förklara för honom att det är lite svårt att förklara för en hund att hon helt plötsligt inte får ligga i soffan längre nu när hon är firsk, men han ville inte höra på det örat. Vi får väl se om han veknar.

På jobbet är det fortfarande mycket, men jag har försökt strukturera tiden så gott det går så förhoppningsvis ska jag inte känna mig alltför stressad. Om bara krassligheten kan släppa lite så orkar jag gå på 100% igen.