Sen sist

Det har varit lite öde här på bloggen den senaste veckan och det beror på att jag har varit krasslig, omotiverad och bara valt att vara så långt borta från en dator som möjligt. Jag känner mig fortfarande inte riktigt kry, men nu tror jag i alla fall att det är på bättringsvägen. Konstigt nog har det visat vara en riktig varannandagsgrej. Ena dagen kan jag känna mig helt ok och nästa dag går jag och hostar och fräser och känner mig alldeles tung och konstig i huvudet. En veckas vila har i alla fall varit bra och nu känns det mest som att den närmsta månaden bara kommer vara ett enda långt upplopp tills vi åker på semester.

Mitt lilla pyre har gått med tratt på huvudet i nästan två veckor och idag har hon äntligen blivit av med både tratt och stygn. Allting ser fint ut och jag har fått reda på att alla knölarna var godartade och inget att oroa sig för. Vilmah har verkligen varit helt exemplarisk under hela konvalescensen. Sedan hon väl vande sig, så verkar hon inte alls ha haft bekymmer med tratten. Hon har haft den på dag som natt och det har gått toppenbra. Ibland har hon varit frustrerad över att inte kunna klia sig i ögonen eller i öronen, men då har matte och husse fått rycka in.

Husse har också varit lite extra rädd om vår lilla älskling. Hon brukar ju normalt inte få ligga i soffan, men det har hon minsann fått göra nu när hon har varit lite ledsen. Jag försökte förklara för honom att det är lite svårt att förklara för en hund att hon helt plötsligt inte får ligga i soffan längre nu när hon är firsk, men han ville inte höra på det örat. Vi får väl se om han veknar.

På jobbet är det fortfarande mycket, men jag har försökt strukturera tiden så gott det går så förhoppningsvis ska jag inte känna mig alltför stressad. Om bara krassligheten kan släppa lite så orkar jag gå på 100% igen.