Den lilla hemligheten

Nu börjar det bli så uppenbart så nu känner jag mig mentalt mogen att skriva om att jag och min älskade sambo ska bli föräldrar i början av sommaren. Vi har vetat om det sedan slutet av september (nåja, jag misstänkte nog lite innan) och jag är nu i 20:de veckan.

En liten mage börjar ge sig till känna och trots att jag inte har gått upp speciellt mycket i vikt (ca 2 kg) så känner jag mig ganska gravid. Jag har än så länge mått bra hela tiden. Helt sluppit illamående och andra, allvarligare krämpor. Däremot är jag ju inte riktigt mig själv. Allting känns ju konstigt och annorlunda och det är svårt att sätta fingret på vad man egentligen känner. Jag har blivit en aning blödigare också. Gråter något lättare för mindre sorgliga saker än tidigare, men det hoppas jag går över så småningom.

Precis för en vecka sedan var vi på vårt första ultraljud. Då blev saker och ting lite mer verkliga och jag kunde inte hindra de stora tårarna som trillade längs kinderna. H satt och höll mig i handen hela tiden och verkade lite tagen, men samtidigt väldigt glad. I min mage sprallade en liten bebis som var på pricken så lång som den borde vara (jag hade räknat ut att jag var i vecka 18+4 och när BM hade mätt bebisen så var det precis det hon kom fram till). Enligt barnmorskan var den väldigt snabb och rörlig, så vi får väl se vad det kommer bli för en filur som kommer ut. Vi har pratat om att vi skulle ta reda på om det är en pojke eller flicka men H tog beslutet att vi kunde vänta till nästa UL i vecka 32 eller 33. Han tror sig dock ha sett vad det är, men jag är inte så säker på att man ska lita på det...

Innan UL:et har jag bara känt av bebis väldigt lite, vid något enstaka tillfälle. Jag har verkligen försökt känna efter, men utan framgång. På kvällen efter UL:et var det plötsligt hur lätt som helst att känna. Jag vet inte om det beror på någon typ av mental spärr eller bara det faktum att jag nu vet var i magen bebisen ligger, men plötsligt var det hur lätt som helst att känna den. Sedan dess har det varit full rulle i magen och vad jag kan känna så är den som mest aktiv när jag ligger och vilar på soffan under kvällen. Till och med H kan känna nu även om han nog ser fram emot att känna lite mer än bara något som kan misstas för en av mina utandningar.

Vi har så smått börjat titta på vagnar och jag efterlyser desperat synpunkter från erfarna barnvagnskörare. Vad ska vi tänka på? Eftersom vi bor i skogen och kommer köra i terräng så behöver vi en rejäl vagn som inte är för låg i chassit, men det är inte lätt att välja modell. Inte konstigt att det kallas barnvagnsdjungel... Är det kanske någon som vill sälja sin vagn och som har varit nöjd med den?

Jag har också börjat oroa mig för hur man ska klä bebisen för att den inte ska vara för varm eller för kall. I början av juni, när vi är beräknade kan det ju vara riktigt kyligt, men det kan samtidigt vara jättevarmt. Hjälp, vad svårt allting är.

Oron är med mig mer eller mindre hela tiden, men skiftar mellan allt mellan himmel och jord: från vår potential som föräldrar till vagnar och vidare till om barnet är friskt eller ej. Lite frustrerande att man inte bara kan slappna av, men det kommer kanske en sådan fas också...

Så, nu vet ni om vår hemlighet!
Kram