Det svåra valet

Oavsett om det var stress eller en liten influensa som besvärade mig förra veckan så börjar det i alla fall släppa nu. Fortfarande känner jag mig lite krasslig, men det är definitivt på bättringsvägen. Förra veckan var verkligen inte min vecka. Det som, så här i efterhand, kanske är det mest upprörande var att jag lyckades bli av med min mobiltelefon. Oerhört frustrerande!

Jag var telefonlös i två dagar och det var inte speciellt farligt. Det värsta av allt är att jag verkligen älskade min telefon. Jag la ner en massa tid på att hitta den telefonen som var bäst för mig. Schysst kamera, radio och Mp3-spelare, kalender, bra valmöjligheter till alarmet, wap och framförallt, riktigt snygg design!

Nu gissar jag att alla tänker att jag bara borde skaffa en likadan igen och visst vore det en utmärkt plan. Det är bara det att telefonen är införskaffad genom jobb och nu får vi inte lov att välja på vilka telefoner som helst...

Nu är det ju tre av de absolut finaste och nyaste telefonerna vi får välja på, men det är inte min telefon. Det kan tyckas att jag är bortskämd, men jag känner ändå att det är nödvändigt att få sörja lite. Nu påbörjas alltså arbetet som innebär att jag ska reda ut vilken av följande mobiltelefoner som är den bästa... Någon som vill hjälpa till?

Nokia N95 8Gb

SonyEricsson X1 Experia

SonyEricsson P1i

Håller mitt hjärta på att brista?

Veckan har varit tuff.
En massa flygande och farande på än det ena och än det andra. Konstiga, ustrukturerade arbetsdagar, en opererad hund och ovanpå allt, ett väldigt oangenämt tryck över bröskorgen. Det känns inte bra alls och jag vet inte vad det beror på. Efter besök på vårdcentralen igår vet jag i alla fall att jag inte har några problem med hjärtat och att blodtrycket och pulsen är exemplariska. Det handlar om att invänta provsvaren och se om de kan ge mig ett svar.

Alternativet är att obehagskänslan/trycket är orsakad/t av stress. Detta är ju inte helt otänkbart, men fortfarande ganska svårt för mig att acceptera. Grejen är ju den att jag började känna det när jag låg, väldigt avslappnad i soffan, och tittade på tv förra helgen. Inte ett stressmoment i sikte och ändå så kommer det. Konstigt.

Hursomhelst får framtiden utvisa hur länge jag ska behöva besväras av det här. Förhoppningsvis inte särskilt länge...

Vilmah, numera kallad Schweizerosten

Igår var dagen D för den stora operationen. Jag lämnade Vilmah 8.30 hos veterinären i Dalby. Han började med att känna lite på knölarna som jag har hittat och vi kom överens om att det var bäst att ta bort alla på en gång. Fyra stycken totalt.

Efter avlämningen begav jag mig till jobbet för en kort men intensiv arbetsdag. Min plan var att jag skulle ta 14.00-bussen tillbaka så att jag skulle kunna hämta Vilmah igen vid 15.00. Typiskt nog hade jag inte kollat upp busstiderna tillräckligt noga så det visade ju sig att det inte gick bussar varje halvtimme som det normalt gör på morgonen och på kvällen. Jag fick snällt stå och vänta, men hade turen att träffa en gammal klasskompis som nyligen hade fått barn, så jag fördrev den mesta tiden med henne.

Kl 15.30 fick jag äntligen träffa min älskade hund igen. Iförd plastkrage och full med plåsterlappar som ska suga upp eventuellt blod nu i början. Hon var lite omtöknad, men verkade glad att se oss.

Sen följde en kväll och natt med en massa gnäll. Hon verkade aldrig bli mätt och jag vågade inte ge henne för mycket eftersom jag trodde att hon kanske skulle kräka upp det igen. Hon har inte riktigt vant sig vid kragen heller. Går in i grejer och ser allmänt rolig ut när hon är ute och ska försöka lukta på marken. Stackars liten!

Kan ju inte låte bli att ge er lite bilder på spektaklet...

Mitt älskade lilla gryn behöver en operation

Vilmah har fått en juvertumör.

Jag var på snabbvisit hos veterinären i förra veckan för att kolla upp ett par "knölar" som jag har hittat på hennes ben. Veterinären var väldigt lugnande och sa att det förmodligen bara rör sig om fettknutor. Han bad mig vara uppmärksam så att de inte växte, för i sådana fall skulle jag höra av mig igen. Under helgen upptäckte jag dock en ny knuta i juvret som inte alls känns som de andra. När jag ringde veterinären i morse sa han att det med största sannolikhet är en juvertumör och att den bör opereras så fort som möjligt även om det skulle visa sig att den är godartad. Jag kastade mig på telefonen till Dalbyveterinären och fick en tid redan på onsdag. Då ska veterinären ta bort knölen i juvret och samtidigt titta på de andra knölarna och ev. även ta bort dem.

Shit, jag är verkligen inte alls redo för detta. Min hund är trots allt bara 7 år och har förhoppningsvis lång tid kvar. Jag har naturligtvis läst på lite grand och blivit lugnare. Det verkar nämligen som det är väldigt vanligt med juvertumörer. Enligt alla beskrivningar på hur den ska kännas så är Vilmahs knöl ganska stor, men känns ändå förhållandevis bra. Den är väl avgränsad och ganska rund. I stort sett är det bara att vänta och se... Jag är väldigt tacksam för att jag fick en tid så fort, för jag tror inte jag hade stått ut med att vänta. Jag vill bara att hon ska vara frisk, pigg och knölfri. Min älskade lilla hund!

Håll tummarna för oss!

Oplanerad övernattning

Ridningen har börjat igen efter juluppehållet. Det blev nästan så att jag missade första lektionen eftersom jag inte hade fått något terminsstarsbrev hem, men jag kände att något var på gång så jag kollade in hemsidan i måndags. Där stod det klart och tydligt att ridlektionerna skulle börja den 12 jan och eftersom jag vanligtvis rider på måndagar blev jag lite konfunderad. Jag var ju inte alls förberedd. Hade ingenting med mig så att jag skulle kunna sova över hos mina föräldrar som jag brukar. Fanns inte mycket annat att göra än att ringa och säga att jag inte kunde komma. När det var gjort ringde jag genast upp min kära moder och beklagade mig. Efter lite mammapepping ringde jag tillbaka till ridskolan och sa att jag kommer i alla fall. Sagt och gjort. Det där med smink, rena underkläder och p-piller är ju egentligen ganska överskattat. ;)

Lektionen var ljuvlig. Jag fick rida en ny häst som jag har varit lite nervös för tidigare. Nu visade det sig att han var helt underbar och vi passade ihop som hand i handske. Jag brukar ha svårt för att sitta tungt i sadeln när vissa hästar galopperar och travar, men inte här inte! Det var perfekt. Förhoppningsvis får jag rida honom igen och igen och igen och igen.

Som much to do, so little time

Även om bloggen har hängt upp sig på den stundande semestern så har livet inte gjort detsamma. Eller jo, lite förresten. :)

På jobbet håller jag som vanligt på med x antal grejer parallellt. Än så länge går det bra, men det brukar sluta med en mindre härdsmälta (eller att jag glömmer bort något). Det brukar iofs inte vara så allvarligt, men det är alltid betungande när det händer.

Det stora projektet som jag driver går raskt framåt just nu. Under 2009 har vi som mål att samla in 500 ton matavfall. Det är ganska mycket om man jämför med att vi än så länge (maj-dec) har samlat in ungefär ca 20 ton... Detta innebär naturligtvis ganska mycket jobb för min del. Jag började redan innan jul med att "ragga upp" det kommunala bostadsbolaget och nu i januari kommer jag sätta igång 2 av deras fastigheter (totalt ca 115 lägenheter). Förhoppningsvis tycker de att det fungerar bra och vill göra samma sak i alla fastigheter.

Parallellt med det försöker jag komma i kontakt med så många bostadsrättsföreningar och matavfallsproducernade verksamheter som jag kan. Det går sådär med verksamheterna, men jag är övertygad om att när väl en startar så kommer de andra efter.

Samtidigt som jag arbetar med matavfallsprojektet försöker jag få ordning på den Policy för förvaltning och skydd av kusten som jag har skrivit. Tidigare har det bara varit ett arbetsmaterial och nu försöker jag, med mina mycket bristande layout-kunskaper, göra dokumentet lite finare och läsvänligare. Tack vare bilder från en utmärkt fotograf så kan den nog bli riktigt snygg.

På samma gång håller jag, tillsammans med en mycket kompetent arbetsgrupp, på att göra en handlingsplan som en fortsättning på policyn. Ett utkast av handlingsplanen ska vara färdig i början av mars så att den kan användas som underlag vid budgetförhandlingarna. Känner en aning stress över detta, men det kommer nog att gå...

Sen är det ju verksamhetsberättelsen, KIMO, informationsuppdrag och föredrag, administration, nyhetsbrev, seminarier etc.etc.

Det är väldigt roligt att ha mycket att göra, tiden går så mycket snabbare då och det måste innebära att semestern närmar sig med stormsteg!

47 dagar till avresa!

Nu är det gjort!

:D

Fly away, far, far away

Vi har äntligen bestämt oss.

Den 2 mars åker vi (om inget oförutsätt händer).

Resan bokas ikväll eller imorgon.

Dominikanska Republiken + M&H = sant.

Bilden är lånad från http://www.vagabond.se/Resa/Reseguider/Hispaniola/Dominikanska_republiken/

Processen som har lett fram till detta beslut har varit ganska långdragen. Det började förra vårvintern när jag hade en förfärlig längtan att åka till Thailand. Jag har aldrig varit där och min käraste var där när han var liten. Då sa vi att i februari eller mars 2009 borde vi åka. När jag började fråga alla mina beresta vänner om vart i Thailand man ska åka så blev jag snart varse att alla tycker olika och allra helst ska man nog åka runt och se så mycket som bara är möjligt. Det gick inte riktigt ihop med våra planer som snarare går ut på att ligga så stilla som möjligt på en strand med palmer i två veckor. Det var då vi började titta på andra alternativ och ganska snabbt föll vi för Dominikanska republiken. Varför vet jag egentligen inte.

Vi började att kika runt på en massa olika hotell, köpte Lonely Planet's resebok och fantiserade om hur bra allting skulle bli. Så kom orkansäsongen och Hispaniola (ön som till hälften består av DR och till hälften Haiti) var en av de öar som drabbades hårdast. Jag började genast misströsta, men hoppet fanns kvar och ganska snabbt visade sig att DR trots allt hade klarat sig bra.

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och invänta lite billigare resor. Flera veckor gick och vi beslutade oss för att avvakta så länge som möjligt. Vi var ganska övertygade om att finanskrisen skulle hjälpa oss på traven, men icke sa nicke. Priserna sjönk marginellt och plötsligt blev en restresa till Thailand aktuellt igen. Allt ställdes på sin spets när vi, den 28 dec, blev erbjudna att följa med Håkans bror och hans sambo till Thailand. Planet skulle gå den 31 dec. Jag sa tvärt nej och förstod direkt att den resan vi har planerat inte innehåller något kringflackande vetintevarviskabo-resande, inte heller ska någon annan än vi vara med och framförallt ska resan gå dit vi vill - även om man får betala lite mer.

Beslutet är taget och det känns helt underbart!

I långa drag

Min ledighet började redan den 19 dec. Nåja, jag var inte direkt ledig utan mådde lite tjyvens och stannade hemma från jobb. Försökte jobba lite hemifrån, men eftersom det inte var planerat att stanna hemma så blev det inte så mycket av det. Det händer nämligen att jag jobbar hemifrån de dagar då jag har möten i västra delen av Skåne. Det blir en fasligt massa bussåkande fram och tillbaka annars. Vi de tillfällena tar jag alltid med material från jobbet som jag kan arbeta med, men så var ju inte fallet denna gång.

Hur som helst så piggnade jag till framåt eftermiddagen och trots att det är förbjudet i vårt hushåll (inget jobb = inget kul) så fick jag följa med på ett efterlängtat julmys hos makarna Neldeborn i deras fina lilla hus.

Helgen förflöt förhållandevis lugnt och jag avslutade alla mina julbestyr genom att tillbringa en hel dag ensam på stan. Det var alldeles ljuvligt!

På måndagen innan jul packade jag väskorna och begav mig till landet. Min käre sambo skulle jobba två dagar till (!) och jag hade ingen större lust att sitta och glo i stan. Hos mina underbara föräldrar kan man nästan drunkna i julmys och jag fick precis tillräckligt under en kväll för att komma i rätt justämning. Lillejulaftons morgon packade jag igen och begav mig till svärföräldrarna. En ny tradition skapades då jag och min nyaste svägerska mötte upp i Skurup och begav oss direkt till stallet där hon tar lektioner för att ta en ridtur. Det gick sådär, men jag kommer inte ge mig. Det är toppen att få rida på andra hästar än dom jag är van vid, men det tar å andra sidan lite tid innan man kommer in i det. Kul är det i alla fall! Lillejulaftons kväll tillbringade jag med hela min kära svärfamilj med god mat och trevligt umgänge.

På julaftonsmorgonen begav jag mig ut på landet igen och där stannade jag sedan ända tills nyåret började nalkas. En traditionsenlig och superhärlig jul firades med massor av mys, men även lite sorg (första julen för min svägerska utan hennes mamma som gick bort i somras). Dagen efter julafton samlades även våra respektive hemma på landet för ytterligare julfirande. Sällskapsspel, långa promenader i skogen och allmänt julmys flöt förbi i ett glittrande och gnistrande julskimmer.

I mellandagarna firade hela familjen, som alltid, min storasyster och lillasyster som fyller år dagarna efter varandra. Jag hann med att tillbringa lite tid i sommarstugan också innan det blev dags att dra sig tillbaka till den lilla storstaden. Innan det nya året kom lyckades vi (alla systrar och nästan alla respektive) tillbringa en hel dag av shopping på mellandagsrean. För min del handlade det iofs snarare om ickeshopping eftersom jag inte ens betalade för min fika...

På nyårsafton fick vi ett meddelande om att värdparet till festen vi skulle till hade gått och fått magsjuka, så vi blev plötsligt festlösa. Det hela ordnade sig till det bästa när våra kära vänner i Trelleborg beslutade sig för att inkludera oss i sin fest. Stort tack för det, det var extremt snällt! (puss)

De sista dagarna av ledigheten kände jag mest ångest över. Jag belutade för att göra det bästa av situationen och det slutade med att vi hann med en massa roliga aktiviteter: tillfixning i sommarstugan, middag med fina lundagänget, riktig mellandagsshopping, promenader och allmänt mys.

Kort sagt var den här ledigheten mycket välbehövlig och hur mysig som helst!

Slipping through my fingers...

Första dagen tillbaka på jobbet efter 18 dagars juluppehåll... Känns inte så himla kul faktiskt, men jag kommer nog snart in i det igen.

Jag har försökt hålla mig borta från datorn under ledigheten eftersom jag anser mig tillbringa tillräckligt med tid vid den när jag är på jobbet. Av den anledningen kommer ni uppdateras om alla trevliga ledighetshändelser lite i efterhand, men det är ju inte speciellt ovanligt eftersom jag trots allt lever efter devisen: Bättre sent än aldrig.

Stay tuned!