Förbjudet för hundar

På flera ställen har det, den senaste tiden, dykt upp artiklar och debattinlägg om förbud mot hundar på än det ena och än det andra stället. Som hundägare ser jag det som en väldigt tråkig utveckling där allt fler av städerna ska hållas så fria som möjligt från allt som ens är i närheten av något naturligt.

Det vanligaste argumentet för att förbjuda hundar i parker är att barnen som vistas i parken inte ska behöva krypa omkring i hundarnas "föroreningar". Men allvarligt talat... Naturligtvis ska man som hundägare hålla sin hund kopplad och plocka upp det som går, men som jag har förstått så är det inte bara nr 2 som stör de som protesterar mest. My Gillberg (mp) som är hundägare och tillika stadsdelspolitiker har reagerat på att ”hundägarna har annekterat Folkets park som hundrastplats”. I sydsvenskan säger hon: "Jag tycker att det bra om det finns en hundfri zon. Det är lite jobbigt med allt hundpiss och hundbajs i parken. Man måste kunna släppa ner barnen för att krypa i gräset"

Om vi då bestämmer oss för att förbjuda hundar på vissa ställen, vad ska vi då göra åt folk med lite för mycket alkohol i kroppen som springer omkring och kissar, eller ännu bättre, spyr åt höger och vänster i dessa parker? Vad ska vi göra åt allt det fågelträck som är relativt omöjligt att undvika när man är ute i städernas parker? Har ni tänkt på hur mycket kaninlortar som finns överallt? Och vi ska inte ens börja tänka på hur många olika bakterier som finns i jorden under våra fötter. Detta är bara ett fåtal av alla de "risker" som möter oss när vi vistas i parkerna. Min poäng är alltså: Var går gränsen? Hur många av dessa, mer eller mindre, naturliga inslag ska vi förbjuda innan alla är nöjda? Inget, är mitt svar.

Allt detta innebär naturligtvis inte att man ska vara rädd för att låta sina barn att krypa omkring på offentliga gräsmattor. Jag tror nämligen att barn (och människor i allmänhet) mår bra av att utsättas för "skit" i rimliga mängder. Jag tror inte att det är av att krypa omkring på gräset som barn blir sjuka, utan i umgänget med andra människor. Jag tror också att det i en sund uppfostran ingår vett och etikett i umgänget med djur, både tama och vilda. Om man i tidig ålder lär sig förstå hundens språk så är riskerna avsevärt mindre att missförståd och ev. incidenter med hund inträffar senare i livet.

Det handlar ju till syvende och sist om ett givande och ett tagande och jag är övertygad om att om alla hundägare hade skött sig så hade inte ens diskossionen förekommit.

Bensinskatten - ett nödvändigt ont!

Jag har fått ett mail vid ett antal gånger som uppmanar folk att skriva på en lista för att protestera mot de höga bensinskatterna. Detta inlägg är absolut inget påhopp mot de underbara människor som skickade listan till mig så tolka det inte så. Det som får mig att fundera är hur man i dagens samhälle kan vara villig att protestera mot ett av de starkaste styrmedlen vi har gentemot fossila bränslen. Vi matas ständigt med information om hur illa ställt det är med våra koldioxidutsläpp. Ska vi då verkligen gynna den industri som är den största boven? För det är ju så det blir i förlängningen. Höga bensinpriser leder (förhoppningsvis) till att färre människor köper bensin och då måste man i oljeindustrin och transportsektorn börja fundera på vad man kan göra annorlunda. Naturligtvis drabbar det oss som privatpersoner i det första ledet, men tanken bakom är ganska god.

Jag är definitivt inget helgon när det gäller bilkörning. Visst, jag pendlar med buss till jobb, men jag älskar att köra bil. För inte så länge sedan var jag dessutom väldigt nära att köpa en egen (bensin)bil. Enda anledningen till varför jag står ut med mig själv när jag kör omkring och släpper ut avgaser av allehanda slag är att jag vet att jag betalar miljöskatt för det onda jag gör. Jag betalar med glädje mer för mitt fossila bränsle om det kan bidra till att öka miljöbilspremien eller sänka skatten på miljövänliga drivmedel. Frågan är då: Är jag knäpp som vill göra det jag kan för miljön? Jag har, i detta skede av mitt liv, inga möjligheter att köpa en miljöbil. Jag kan lova er att drömmen om en alldeles egen biogasbil finns, men det ligger nog en bit in i framtiden. Tråkigt nog känner jag mig ganska ensam med min inställning att "rädda världen". Det jag märker är att i vår åldersgrupp är man antingen helt ointresserad eller en miljönörd. Själv anser jag mig vara lite av en kombination, men de flesta ser mig nog som en nörd... Egentligen är jag inte alls så duktig som många tror. Jag jobbar med miljöfrågor dagarna i ända, men det innebär inte att jag applicerar det fullt ut i mitt privatliv. Jag försöker, som de flesta andra, att duktigt sortera mina sopor och använda tygkasse/återanvända plastkassen istället för att köpa nya plastpåsar varje gång jag handlar, men jag tror att vi måste börja tänka lite vidare än så. Varje dag när jag står och väntar på bussen räknar jag de bilar som kör ut från Lund och kollar i hur många av bilarna som det finns passagerare. Det brukar bli i omkring 2 % av bilarna. Det är ju skrämmande! Det är ju så typiskt det svenska samhället att inte samåka för då blir man ju plötsligt beroende av någon och man kan inte flexa hur som helst. Allvarligt talat kan jag lätt räkna upp 5 personer som åker samma buss som jag alla dagar i veckan. Så mycket flexar vi...