Sista dagarna på jobbet

Nu är det bara fyra dagar kvar på jobbet innan jag går hem för elva månaders "ledighet". Känns galet och väldigt konstigt. Men det börjar bli hög tid eftersom pyret är beräknat att komma på torsdag nästa vecka... Jag hoppas faktiskt att vår lilla bebis drar ut på att komma lite grann för det hade varit skönt med lite äkta ledighet. Jag är ju visserligen ganska stor vid det här laget, men ändå inte så pass att det skulle vara olidligt att gå över tiden. Det kan ju kanske ändras ganska snabbt, men just nu känns det som om det skulle vara ok. Tror eventuellt att jag kommer ångra detta om det slutar med igångsättning till midsommar, men, men... det får vi hantera då i sådana fall.

Den stora anledningen till varför jag har valt att jobba så länge är för att vi äntligen har lyckats starta upp ett jättespännande projekt på jobbet. Kommunen har sökt tillstånd för att få ta upp sand från havsbottnen för att använda som kustskydd vid tre olika tillfällen under en tioårsperiod och nu äntligen fick vi det. Det innebär att Sveriges första storskaliga strandfodring pågår just nu! Totalt ca 100 000 m3 sand ska vi pumpa upp på stränderna i Ystad Sandskog och Löderups Strandbad. Det är väldigt mycket sand! Tror att det motsvarar ungefär 4500-5000 fulla lastbilar....

Eftersom det är första gången detta görs så är naturligtvis intresset från media stort. Det har blivit en hel del "första gången" för mig denna veckan. Både TV och radio har avverkats och vi har fått en hel del positiva artiklar i framförallt lokalpressen. Det känns såklart väldigt bra att det mest är positiva tongångar, men när man läser kommentarerna till artiklarna så är det vissa som fortfarande inte har förstått poängen med denna mjuka, flexibla kustskyddsmetod. Trots att det är den metod som används mest i hela världen och som är den ekonomiskt och miljömässigt mest hållbara metoden så är det många som tror sig veta bättre och som tycker det är att kasta pengar i sjön. Om de visste vilka värden som skyddas längs kusten och vilka enorma summor som turismen i Ystad omsätter årligen (i runda slängar 650 miljoner/år), så skulle de kanske förstå att även om det verkar vara väldiga kostnader så får man tillbaka det tusenfalt.

Förhoppningsvis ligger sanden kvar länge och förhoppningsvis kan vi genom vårt kontrollprogram bevisa att vi inte orsakar någon bestående skada varken i täktområdet eller på utläggningsplatserna och förhoppningsvis så kommer även tvivlarna att ändra åsikt när de ser hur bra det blir, men det får framtiden utvisa!

Överhopad av jobb

Det är otroligt mycket att göra på jobb nu. Trodde att jag hade börjat avveckla mig själv lite grann inför föräldraledigheten, men det verkar som om saker och ting inte riktigt vill som jag.

I mitten av mars stod det plötsligt klart att en EU-projektansökan skulle lämnas in till månadsskiftet och efter att arbetet hade legat nere i ca ett år, så blev det plötsligt en väldans fart. En konsult som inte hade någon som helst aning om vad projektet handlade om blev engagerad som författare till ansökan. Allt annat fick stå åt sidan och tack vare gemensamma krafter lyckades vi dock få ihop en ansökan på 14 dagar och den kom iväg i sista sekunden.

Samtidigt försöker jag få till en storskalig strandfodring på stränderna i Ystad och Löderup. Detta har visat sig vara både lättare och svårare än man skulle kunna tro. Upphandlingen av en entreprenör som ska göra jobbet är redan klar. Upphandlingen gick otroligt smidigt och nu ska vi bara skriva ett kontrakt innan allt är klart. Jag har också lyckats övertyga politikerna i kommunstyrelsen att ge mig ett tilläggsanslag på ganska många miljoner för att jag ska kunna betala entreprenören. Det som återstår är att kommunfullmäktige ska godkänna tilläggsanslaget (vilket känns ganska hoppfullt eftersom alla på KS var överens oavsett partitillhörighet) samt att vi ska få ett tillstånd från SGU (Sveriges Geologsika Undersökning) om att få ta upp sand från havsbottnen. Det sistnämnda har vi väntat på i evigheter och trots att vi faktiskt var lovade ett beslut idag så visar det sig att handläggaren är sjuk och vi får vänta ytterligare några dagar. Problemet är ju att vi inte har en aning om ifall beslutet är positivt eller negativt. I stort sett står vi alltså helt beredda utan att veta om vi kommer få lov att göra detta eller ej. Suck! Frustrerande, enerverande och väldigt spännande.

Ovanpå detta försöker jag producera material som ska ställas ut på Hamnens dag i slutet av maj. Detta är lättare sagt än gjort! Vad är folk egentligen intresserade av att veta om hamnen?? Man blir ju lätt lite hemmablind och jag är ju verkligen inget geni när det gäller information och hur man förmedlar det på ett bra och pedagogiskt sätt. HJÄLP! Ibland kan man fråga sig hur man blir indragen i vissa projekt, men nu är det för sent att hoppa av så det är bara att göra så gott man kan.

Nu ska jag i vilket fall som helt hålla kväll. Som vanligt är jag en av de sista som lämnar kontoret, men trots att det är tufft just nu så är det ju trots allt roligast när man har mycket att göra. :)

I görningen

Fyra dagars sjukdom förra veckan har resulterat i att det har varit ganska hektiskt på jobbet denna veckan. Det är visserligen väldigt kul när det är mycket att göra eftersom dagarna går lite snabbare.

Jag har också fått väldigt goda nyheter i veckan. Vi fick nämligen besked om att förvaltningsrätten avslog överklagan på den upphandling som jag har haft bekymmer med under hela hösten. Vi är dock inte helt säkra än. Det finns fortfarande möjlighet att överklaga till nästa instans och då kan det i princip dra ut på tiden hur länge som helst vilket skulle vara väldigt dåligt. Nu bidar vi vår tid och håller tummarna så hårt vi kan. Om det inte har kommit in någon ny överklagan den 31 jan så skriver vi avtal. Hoppas, hoppas, hoppas!

I huset har vi börjat planera inredningen på övervåningen och igår startade vi arbetat med att åtgärda alla småfel som har uppstått under renoveringen: måla över små färgfläckar från väggen som hamnat i taket eller tvärtom, rensa element och termostater från färgstänk, rensa, slipa och olja in trösklar, rensa takbjälkarna från färg och spackel osv. Trots att det ser färdigt ut på avstånd så är det mycket smådetaljer som ska fixas till och min älskade sambo ger sig inte förrän allt är helt perfekt.

Vi har ju börjat fundera över inredningen också så förra helgen var vi på soffjakt och i onsdags beställdes en sån här tjusig sak som ska pryda övervåningen. Den kommer dock att vara svartmelerad, ha svarta ben och mässingshjul. Skitfin om jag får säga min mening! Vår soffa kommer dock inte från Mio, med annars är det i stort sett exakt samma modell.

Jag är glatt överraskad att vi hade så lätt för att komma överens om vilken soffa vi ville ha. Nu ska vi bara komma överens om soffbord, tv-bänk och matta också...

Rötägg

Förutom allt flyttande av möbler från ovanvåningen till nedervåningen där hemma, så har jag bytt arbetsplats för sjunde gången på 5 år. Kanske inte så förfärligt egentligen förutom det att tre av flyttarna har skett det senaste året och det lär komma minst en till innan jag sitter på rätt plats. Anledningen till allt flyttande är att jag numera tillhör en liten miljöstrategisk avdelning (vi är totalt tre personer) och tanken är att vi ska sitta tillsammans för att få så tight samarbete som möjligt. Det målet är ännu inte uppnått och just nu sitter jag och min närmaste chef i ett sammanträdesrum som temporärt har gjorts om till ett kontorslandskap. Det kunde ha varit bättre, men det är faktiskt helt ok.

I övrigt när det gäller jobbet är jag ganska förvirrad. EU-projektet som jag arbetade med och som grankommunen tog över ledaskapet för har nu återgått till vårt ledaskap. Ingen vet någonting, men någon förväntas veta och framförallt driva det... Suck! Tyvärr är det så att samarbetet med grannkommunen kunde varit bättre. Den ansvarige tjänstemannen där har ett horn i sidan till mig eftersom jag tydligen ifrågasätter vissa av hans beslut lite för ofta. Dessvärre brukar de slutgiltiga besluten tas över mitt huvud vilket i slutändan ger "grannen" rätt, till min stora förtret. Vet inte riktigt hur jag ska hantera saken utan att bli alltför besviken.

Jag är dock väldigt tacksam för att personen i fråga inte jobbar på samma arbetsplats som jag. Jag har aldrig tidigare sett på maken! Han har en förmåga att göra mig fullkomligt galen med sina härskartekniker. När jag tror att jag förstår mig på honom så säger han helt något som är helt tvärt om det han har sagt tidigare och så förnekar han fullständigt sina tidigare uttalanden. Det slutar med att jag står och ber om ursäkt för att jag har "missförstått". Fruktansvärt enerverande och jag blir enormt arg på mig själv som går på det gång på gång.

Tack och lov har jag en chef som är mycket stöttande och står på min sida till hundra procent vilket är väldigt tacksamt. Just nu försöker jag ha så lite som möjligt att göra med grannen och i de fall jag behöver kommunicera med honom sker det skriftligt med kopior till alla berörda. Han ska i alla fall inte kuna påstå att jag har sagt saker som jag inte har sagt, så jag försöker vara så försiktig jag kan.

Trist bara att detta enda rötägg ska kunna påverka mig så till den milda grad, men jag lär mig...

Äntligen tillbaka

Min första upphandling är klar, konsult har fixats till nästa upphandling, avsiktsförklaring inlämnad till eventuellt framtida EU-projekt, partnermöte genomfört, och miljöutbildning för hamnens personal genomförd.

Det har varit intensivt ett tag, men nu börjar det äntligen lugna ner sig. Det är konstigt ibland hur allting har en förmåga att hopa sig. Jag har fortfarande ett antal dödslinjer kvar att klara av, men det känns så mycket mer hanterbart när man inte har tusen andra saker att tänka på samtidigt.

I Vita huset går det framåt. Allting har gått på sparlåga eftersom vi skulle ordna med installationen av jordvärmeanläggningen och tillfixningen av skorstenarna. Förutom ett par detaljer med skorstenarna (nya kåpor) så är allt nu i princip klart. Jordvärmen är lagd i backen och hela gräsmattan är fräst och krattad tack vare mycket snälla svärföräldrar. De senaste dagarna har vi städat och fixat så att vi ska kunna flytta ner möblerna från övervåning till nedervåningen och igår fick köksbordet inta sin plats i matvrån. Ikväll ska gjutjärnskaminerna på plats och innan veckan är över hoppas jag att även soffa och TV hittar ner. Mycket spännande, men det kommer bli förfärligt tomt på ovanvåningen. Tror faktiskt att det börjar dra ihop sig till en ordentlig shoppingtur. :D

Inte helt enkelt...

Blir så extremt frustrerad över att jag förväntas klara av att göra en upphandling helt själv utan att få vettiga instruktioner eller hjälp samtidigt som det är helt omöjligt att få svar från de som var med och gjorde det ursprungliga upphandlingsunderlaget. WTF!

Nu är risken väldigt stor att tjänsten som jag upphandlar blir sämre eftersom underlaget är alldeles för otydligt.

Grrr!

Tack och lov så har jag mycket förstående kollegor och det finns många vänliga själar som är villiga att stötta så gott de kan. Sen hjälper det också att se en "Facebook-vän" skapa en fuldans med sig själv i ett hysteriskt kul, interaktivt konstverk. Testa själv, vet jag!

Familjeträffar

Med min vanliga tur (och då menar jag verkligen tur) har jag lyckats slippa förkylningen under ledigheten och istället dragit på mig snorigheten lagom till jobbet börjar igen.

I fredags eftermiddag började jag känna mig lite småkonsttig i näsan och under kvällens obligatoriska "Let's dance"-premiär blev det bara värre och värre.

Förkylningen fick mig att avstå från flickfika i lördags och H kände sig också hängig så det blev en lugn dag. På eftermiddagen begav vi oss till Skurup och hans föräldrar för en parmiddag de lux. Svärmor hade nämligen bjudit in mig och H, min svåger och svägerska samt mina och min svägerskas föräldrar. Det blev en väldigt trevlig kväll som vi hoppas att vi kan göra om igen när det kanske inte är snöstorm och man måste gräva sig fram på Österlen...

I söndags hälsade vi på H's kusin i hennes nyagamla, jättefina hus någonstans mellan Vellinge och Trelleborg. Trots att det kändes som om vi körde rakt ut i ingenstans, så ligger det förvånansvärt bra till vid E6:an med ca 2 mil till Malmö och 1,5 mil till Trelleborg. Dessvärre tog denna lilla fest musten ur mig alldeles och jag beslutade mig för att stanna hemma från jobb och ridning igår. Trist som F, men idag känner jag mig i alla fall lite bättre.

Idag ska jag på ett möte som eventuellt kan förändra mina framtidsutsikter. Om det blir till det bättre eller sämre får framtiden utvisa. Jag återkommer!

En partner mindre

Nu har jag äntligen gått på ledighet och lugnet har intagit kroppen.
Ändå spenderar jag en del tid vi datorn idag för att göra det sista som inte hanns med i fredags.

Ett mail från Polen i morse gör dock att jag har svårt för att se att vi kommer få ihop det projektet som jag har arbetat för hela hösten. De kommuner som har varit med från början har hoppat av i sista stund och jag tror det blir väldigt svårt att hitta nya partners innan det är dags att lämna in ansökan.

Detta är min väldigt preliminära bedömning av läget, men vi får väl se hur resten av gänget reagerar på nyheten. Ärligt talat blev jag ganska nöjd när jag fick mailet eftersom jag under den senaste månaden har känt att projektet inte har varit riktigt genomtänkt. Just nu bryr jag mig inte speciellt mycket utan tänker låta det ligga till sig lite under julen. För min del var kanske detta det bästa som kunde hända, men det är dock inte lika bra för kommunen eftersom EU-pengar trots allt skulle vara ett väldigt bra tillskott...

Uppdatering - orken

Nu har det hunnit gå en vecka sedan jag skrev på bloggen sist. Vissa saker har blivit bättre än jag trodde medan andra har blivit värre.

Mötet med gubbarna i början av förra veckan gick långt över förväntan. Jag fick hjälp av experten, som vi har anställt för att skriva ansökan, att strukturera upp vad som behöver göras för att ansökan ska bli klar. Jag var riktigt positiv när vi begav oss till Kaliningrad och kände mig driven att fortsätta.

På mötet i Kaliningrad fick jag dessvärre lite dåliga vibbar från en av de kommuner som vi garanterat trodde skulle delta i projektet. Vi behöver nämligen 3-4 kommuner/områden som är villiga att testa olika kustskydd = satsa lite mer pengar än övriga partners. Tyvärr ser ansvarsfrågan i länderna runt Östersjön olika ut och i samtliga fall (utom Sverige) är det staten som ansvarar för kustförvaltningen vilket gör att kommunerna egentligen inte har något att säga till om och därmed inte kan medverka i projektet ensamma. Detta innebär såklart problem och jag började genast fundera på om det är vettigt att utgå från den plattform som KIMO utgör vilket är upplägget idag (KIMO är en nätverksorganisation för kommuner). Jag blev frustrerad och försökte förklara för mötet att vi trots allt tillsammans har kommit fram till att vi vill arbeta med detta projektet och det är ju upp till varje kommun att arbeta för att det ska bli verklighet. Det är t ex väldigt svårt som utlänning att komma i kontakt med rätt personer inom de statliga myndigheterna i vissa av Östersjöländerna, framförallt om man är helt okänd sedan tidigare.

Ja, hela mötet var lite frustrerande, men det fanns ändå hopp och det var tydligt att många är intresserade men att ingen kunde ge några direkta svar.

Det som var värst med mötet var dock när jag, för mina egna svenska kollegor, försökte ventilera min oro. Politikerdamen från Simrishamn (ordförande i KIMO Baltic) var mycket oförstående och snäste av mig när jag sa att detta nog kan bli svårt att få ihop innan ansökningstiden gått ut. Jag är ju trots allt inte anställd på full tid för att göra detta utan bara till 25%. Hennes oförmåga att förstå och att vara ett stöd gjorde att jag var helt knäckt inför att gå till jobbet i måndags.

Ytterligare ett par mail från tanten som hade kommit under helgen gjorde inte saken bättre så jag skrev ett meddelande där jag förklarade att jag i vilket fall som helst inte kan varken tvinga någon eller trolla och att vi helt enkelt fick acceptera läget och börja bearbeta dem igen.

Idag var hennes meddelande inte riktigt så skarpa som de varit tidigare och jag hoppas hon har förstått att hon inte riktigt kan agera mot mig som hon gör mot sina elever (gymnasielärare).

Det som är lite tråkigt är att utöver detta jättejobb som måste göras för KIMO, så har jag massor att göra för hamnen samtidigt som jag ska hantera alla mina ordinarie ärenden som kommer in. Det känns mer hanterbart nu än i början av veckan, men jag ska ta ett allvarligt snack med chefen för att reda ut vad jag ska göra och hur jag ska gå tillväga.

Typiskt att vi under samma tid ska arbeta stenhårt med att få färdigt huset inför flytten i slutet av mars. I värsta fall kommer jag vara helhispig och inte kunna föra en normal konversation eller så kommer lite kroppsarbete göra att jag kan sluta tänka på allt som ska göras på jobbet. I vilket fall som helst lär ni märka det här!

Har inte orken

Inför den här veckan känner jag mest bara för att gå och gräva ner mig. Denna veckan ska jag till Kaliningrad för att bl.a. diskutera EU-projektet och bestämma hur vi vill ha det. Problemet är att jag inte vet hur vi vill ha det och tanken är att jag och två gubbs ska sitta och försöka författa en EU-ansökan idag och imorgon. Jag känner på mig att det förväntas en massa av mig som jag egentligen inte har någon som helst koll på.

Tyvärr känns det där med drömjobbet och leda ett EU-projekt mest som en enorm börda där ingen egentligen riktigt vet hur det ska gå till. Jag känner mig bara överväldigad och det känns inte alls speciellt kul längre. Vill jag verkligen arbeta som projektledare för ett EU-projekt? I stort sett innebär det bara administrativa arbetsuppgifter och ärligt talat är det det som jag vill undvika så långt det bara är möjligt.

Vi får väl se hur eftermiddagens möte går... Det är kanske hungern som gör att allting känns så hopplöst nu. Dags för lunch!

Denna fantastiska höst!

Den här hösten har rusat förbi. Jag har knappt hunnit uppfatta att det har blivit kall och mörk vinter.

Anledningarna till min tankspriddhet är två. För det första har jag haft en hel massa grejer att göra på jobbet. Det har varit resor till Holland, Polen och i nästa vecka är det dags att bege sig till Kaliningrad. Samtidigt skulle jag jobbat 50% för hamnen, men det har inte riktigt gått ihop. Det har å andra sidan resulterat i att jag nu måste sitta på plats i ett kontor på hamnen två och en halv dag i veckan.

Den andra anledningen till att vintern har verkat ovanligt varm och ljus är för att vi har hittat vårt drömhus. Det var i slutet av september som H skickade en länk till mig. Då hade huset precis lagts ut på hemnet och samma vecka fick vi tid att titta på det. Vi blev väldigt förtjusta direkt. Huset, som ligger på landet med direkt närhet till skog och sjöar, är byggt runt sekelskiftet 1900. Det är relativt stort, 220 kvm, vitputsar och fastigheten är nästan 2600 kvm. Ganska så precis allting vi har önskat oss! Trädgården lämnar väl lite att önska eftersom den tidigare ägaren aldrig har lagt speciellt mycket energi på den. I stort sett kan man säga att halva trädgården är gräs och grusplan och att resten är en vild skog.

Efter att vi hade tittat på huset vid tre olika tillfällen tog vi beslutet att lägga ett bud. Vi var tack och lov de enda intressenterna som var SÅ intresserade, så det slutade med att vi budade mot säljaren. Tack vare en bra förhandlingssits (som enda budgivare) fick vi ner priset lite grand. Den 30 oktober fick vi reda på att säljaren var nöjd med vårt bud och sen dess har det funnits ett rosa skimmer över allt vi gjort. Jag gav mig iväg till Polen och H skrev på kontraktet. Då var det bara en sak till som skulle kunna grusa våra drömmar: besiktningen. För precis en vecka sedan gjordes den och allt såg bra ut. H hade redan hittat en del grejer som besiktningsmannen påpekade, men det var inte värre än att det går att göra något åt. Samma dag betalade vi handpenningen och den 29 januari är det vårt!

Huset helrenoverades 1997 och har åtta rum varav fem är sovrum. När vi flyttar in planerar vi dock en renovering "light", dvs att alla ytskikt i hela huset ska ses över och fräschas till. Fem sovrum ska också göras om till två. Jag har också lite planer för trädgården, men först och främst måste vi se till att hägna in den så att vildsvinen håller sig utanför.

Så för er som vill uppleva djur och natur på nära håll. Välkomna till Vita huset på Slottsvägen! :)

Roadtrip i Polen

Jag tillbringade hela förra veckan i Polen å tjänstens vägnar. Resans syfte var att uppvakta kommuner längs kusten för att få dem att gå med i KIMO, en miljöorganisation som arbetar med marina miljöproblem i Nordsjön och Östersjön. Inom ramen för KIMO vill vi starta upp två olika projekt. Ett som redan, med mycket goda resultat, har genomförts i Nordsjön som heter Fishing for Litter. Det andra projektet ska handla om kusterosion och tanken är att vi på tre eller fyra olika ställen runt om i Östersjön ska testa nya innovativa kustskydd och sedan utvärdera dem. Samtidigt lär vi oss förhoppningsvis hur kustprocesseran ser ut på olika ställen runt vårt lilla hav samtidigt som vi utbyter erfarenheter. Arbetet är ju så klart extremt spännande, men samtidigt känns det överväldigande och det hade varit väldigt skönt att ha någon med som faktiskt vet hur man startar upp EU-projekt. Just nu känns det mest som om vi bara åker runt och pratar. Jag har ingen aning om hur det ska gå till att faktiskt göra detta till ett projekt som ska ge resultat. Just nu sitter jag mest och hoppas på att allting ska lösa sig av sig själv, men det är väl kanske inte helt realistiskt.

Polen var i övrigt ganska kallt, men naturen är väldigt vacker. Massor med bokskogar som sprakade av höstfärger. Vi fick lite snö också, men det blev inte direkt långvarigt. Vi åkte igenom en hel del mindre byar och husen är väldigt gråa, slitna och deprimenrande. Tydligen satsar man inte alls på att renovera gamla byggnader utan de får bara stå som ödehus och förfalla. Dessvärre är väl en hel del av dessa ruiner egentligen inte öde, utan faktiskt bebodda... Det som däremot var lite trevligt att se är att de bygger en hel del nytt och det får man väl se som positivt. Jag passade på att ta lite bilder på några av stränderna som vi passerade.

Ett par ställen som jag varmt kan rekommendera är Gdansk och Hel. Gdansk har en fantastisk stadskärna med otroligt fina hus och mysiga små restauranger. Enligt den turistinformation som fanns tillgänglig, så verkar det finnas en hel del att se där. Vår resas sista anhalt och höjdpunkt var Hel. Hel är sista utposten på en smal halvö som sticker ut några mil norr om Gdansk. Hel i sig själv vet jag inte så mycket om, men stränderna på halvön är magnifika och framförallt ligger det en marin forskningsstation i Hel som har sex eller sju supersöta sälar som de använder som avelsdjur för att återinföra sälar i Östersjön. Vi fick möjligheten till privatguide och fick se när sälarna matades och tränades. Det var en väldigt trevlig avslutning på resan och jag är djupt imponerad av dessa smarta djur. Förhoppningsvis kan jag snart få tillfälle att se dessa sötnosar i det vilda.

Etc., etc., etc.

Jäklar! Jag hinner inte riktigt med! Det är så mycket att göra på jobb så jag får knappt tillfälle att tänka igenom vad det är jag håller på med. Kul, spännande och läskigt eftersom jag går med en ständig känsla att jag har missat något.

Samtidigt som jag försöker läsa in mig på gamla och pågående EU-projekt ringer hamnchefen i Kåseberga och vill att vi kommer dit och undersöker om kustskyddet behöver förstärkas. I telefonen väntar en stressad politiker från Simrishamn som jag håller på att planera en Polenresa med och i samma veva skickar VD:n för Ystads hamn ett mail och frågar om jag lever eftersom jag inte har hört av mig på ett tag. Däremellan ska jag göra en powerpoint om KIMO-projektet, hantera skrivelser som kommer från ilskna husägare i Löderups Strandbad, fixa visumansökan till mig och en politiker och författa ett brev på engelska till en polsk man som vill veta allt om mitt KIMO-projekt och ett annat projekt som Simrishamns kommun driver...

Wow! Vad skönt att det är fredag :)

Long time no see

Det är mycket nu, men allt känns ganska bra. Jag har hunnit avverka en resa till Haag och en till Ringsted i Danmark. Haag var mycket trevligt och Ringsted var givande.

Det händer lite saker hemmavid som jag inte riktigt känner att vill prata om än. Många av de allra närmaste känner till det, men jag vill inte sprida det vitt och brett riktigt än. Allt jag kan säga är att det i alla fall är något fint och trevligt (inga barn dock).

Utöver jobbet känns det inte som jag får mycket annat gjort. Jag har lagt joggträningen lite på hyllan under vardagarna eftersom jag inte är speciellt road av att sticka ut i kylan och mörkret när jag kommer hem från jobbet. På helgerna försöker jag däremot vara lite flitigare. I söndags gav jag mig tusan på att jag skulle föröka jogga så långt jag kunde utan att gå ibland. Det visade sig att jag ganska smärtfritt kunde jogga hela 4.77 km dvs hela rundan! Det har jag aldrig i hela mitt liv ens försökt mig på. Kändes väldigt bra ända tills jag ett par timmar senare fick en mördande huvudvärk som gjorde mig i princip sängliggande resten av eftermiddagen... Nästa gång ska jag komma ihåg att dricka orimliga mängder vatten så att jag inte drabbas av så svår vätskebrist igen. Huaveda!

Resor i höst

Jag har ett roligt jobb...

Än så länge är följande resor inbokade: Haag där KIMO:s årsmöte går av stapeln, Ringsted i Danmark där jag ska gå på ett Project Café för att presentera min projektidé, en turresa i Polen där jag och en kollega ska försöka övertyga så många kommuner som möjligt att medverka i projektet och till sist, troligtvis en tur till Lettland där vi också ska försöka värva kommuner till projektet. Det känns som om större delen av hösten kommer gå åt att resa och förhoppningsvis kommer det inte bara vara jobb hela tiden, utan jag hinner kanske få se lite av ställena jag åker till också. Synd bara att jag planerar ett EU-projekt i länderna runt Östersjön istället för Medelhavet, men jag antar att man få ta en sak i taget. :)

Så sprang en vecka förbi...

Det där med att bli flitigare med att uppdatera bloggen har jag väl inte riktigt lyckats med, men, men...

Förra veckan var hektisk och väldigt rolig. Jag har tre större projekt på gång just nu. Det första har jag hållit på med ett tag och går ut på att jag, tillsammans med en arbetsgrupp, ska försöka skapa en Handlingsplan för förvaltning och skydd av kusten där vi identifierar risker nu och i framtiden samt hur vi ska hantera dem.

Det andra projektet är det som vi hoppas blir ett EU-projekt. Nu håller vi på att skriva ansökan och mitt jobb är i stort sett att ge så mycket information om kustskydd och erosionsprocesser som jag kan till en man som är någon typ av expert på att skriva EU-ansökningar. Jag kommer dessutom få rea en del och försöka övertyga kommuner, organisationer och myndigheter i bl a Tyskland, Polen och Lettland att medverka i projektet.

Det tredje projektet är att hjälpa Ystads hamn med deras miljöarbete. Hamnen är mitt inne i en domstolsförhandling med miljööverdomstolen om att få bygga om och ut sin verksamhet. Samtidigt har deras miljöarbete tidigare inte varit högsta prioritet och det är något de vill ändra på nu. Förhoppningsvis kan jag vara till viss hjälp i det arbetet. Hur som helst är det väldigt spännande! :)

Förra veckan kulminerade i ett par långa möten i fredags som uppehöll mig hela dagen. På det ena fann jag mig själv sittandes med bland andra kommunchefen, hamnchefen och chefen för plan och bygg. :/ Kände mig inte riktigt hemma och bekväm, men jag tror det gick ganska bra eftersom jag lyckades hålla mig någotsånär tyst...

Helgen har i huvudsak tillbringats i goda vänners lag. I fredags bjöd vi hem våra kära Björnstorpsbor på hemmafiskad regnbågsforell. En riktig höjdare som vi hoppas få göra om snart. I lördags hade jag en lugn dag ensam med hunden eftersom kärleken hade andra saker för sig. På kvällen träffade jag R & J som hade begett sig från Halmstad för att göra en liten tur i Skåne. Vi fick också sällskap av syrran och grannen L. Kvällen blev, som vanligt, sen men väldigt mysig!

Nu börjar ännu en vecka full av fart och fläkt. Jag ska försöka, men vågar inte lova att jag orkar hålla er uppdaterade så ofta som jag vill...

Det har varit kaos på jobbet ...

...men nu är det värsta över och lugnet har börjat lägra sig. Flytten är gjord och det är väldigt skönt att det är över. Det enda molnet på min annars klarblåa himmel är att jag måste försöka hitta en vettig lösning för Vilmah. Hon får inte längre följa med till jobbet och jag måste så snart som möjligt hitta någon som kan passa henne eller eventuellt hitta någon annan lösning. Denna veckan kommer hon tillbringa hos mina föräldrar och jag saknar henne som besatt. Att lämna henne hos mina eller min sambos föräldrar för en vecka i stöten känns helt orimligt. Då betalar jag hellre någon annan så att jag kan få hem henne varje dag.

Den senaste veckan har gått ut på att överföra all min kunskap om källsortering, matavfall, renhållningsarbetarnas arbetsmiljö, avfallsenhetens rutiner m.m.m.m. till min fina ersättare Tina. Vi känner varandra sedan tidigare eftersom vi har pluggat tillsammans och jag är helt övertygad om att hon kommer klara jobbet galant, förmodligen mycket bättre än jag. Jag kommer dock sakna folket ute på den tekniska avdelningen. Det tog lite tid att komma in i gänget, men nu känns det som om jag... hörde till. De flesta verkade dessutom ganska ledsna över att jag skulle lämna dem, så det gjorde ju inte saken lättare.

Den senaste veckans arbete har tagit på krafterna. Jag fattar att det inte kan vara lätt att ta över någons jobb så där rakt av, men när det gäller vissa grejer har jag fått upprepa det nästan löjligt många gånger. Ja, jag vet att jag inte är rättvis, men det har dessutom gjort att jag inte haft någon möjlighet att jobba själv.

Å ena sidan måste det vara en stor fördel att ha någon som har koll på läget sittande bredvid, men jag tror samtidigt att det kan hämma en från att försöka själv och ta initiativ. Samtidigt vet jag att Tina är en av de mest initiativrika människor jag känner, så jag tror hon kommer känna en lättnad nu när jag inte sitter "som en hök" över henne. Hennes frågor bygger naturligtvis på osäkerhet och nu när hon är ensam kommer det säkert lossna efterhand. Hon kommer garanterat klara detta mycket bättre än jag någonsin gjort och slå alla med häpnad! :)

Min flytt och projektstart har fått stå undan lite så länge. Det har inte fallit i så god jord på vissa håll, men å andra sidan visste vi ju att jag inte skulle börja med det nya projektet förrän den 1/9 och det har jag varit väldigt tydlig med. Nu sitter jag hur som helst på mitt nya kontor, mitt i stan. Lådorna ska packas upp under dagen och jag hoppas att jag ska ha mer klart för mig vad jag ska göra i början av nästa vecka. Allt känns fortfarande stort och skrämmande, men samtidigt väldigt spännande.

Ska försöka bli lite bättre på att uppdatera bloggen i fortsättningen, det händer ju trots allt mer i livet än jobb...

Min önskan slog in

Igår fick jag det fantastiska beskedet att jag ska byta tjänst. Jag kommer stanna kvar i samma kommun, men nu kommer jag jobba med det som jag har utbildat mig till. I stort sett har alla mina karriärplaner hela tiden gått ut på att nå hit. Det gick snabbare än jag kunde önska och nu känns det faktiskt lite läskigt. Överväldigande är nog rätt ord.

Jag startar på min nya tjänst den 1 september och det är många praktiska detaljer som ska ordnas innan dess. Jag har tack och lov redan sett till att det finns en mycket kompetent ersättare på min nuvarande tjänst, så hela nästa vecka ska hon gå parallellt med mig för att försöka komma in i hur jag har lagt upp arbetet och strukturerat mina tankar och idéer. Får se hur det går, men jag känner henne och anar att det kommer gå galant.

Shit pommes frites! Jag är skitglad!!

Inga besked

Var på möte i morse och plötsligt var de positiva vibbarna från förra veckan som bortblåsta. Jag har fortfarande inte fått några fasta besked så jag vet fortfarande ingenting, men jag fick ett gott råd från en av mina goaste kollegor: "Förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa." Jag tror tyvärr att det är den bästa strategin jag kan ha just nu. Ska försöka jobba på som vanligt, men det känns lite motigt eftersom jag trodde att jag skulle kunna koncentrera mig på viktigare saker idag... Chefen har fått till slutet av veckan för att se om han kan skrapa ihop lite pengar, men det ser inte bra ut.

Positiva vibbar

Det VIKTIGA mötet (se tidigare inlägg från denna veckan) har bokats om och kommer gå av stapeln på måndag kl 09.00. Det första beskedet var att vi skulle träffas igår eftermiddag, men sen kom det nya besked om att mötet skulle skjutas fram ytterligare. Till en början visste jag inte riktigt hur jag skulle tolka det faktum att jag blev bortglömd och att sen mötet skjuts upp gång på gång. Det kan ju vara så att det innebär dåliga nyheter och att de pengar som krävs för att detta ska bli av inte går att uppbringa. Samtidigt tänker jag att om det är dåliga nyheter han ska ge mig, så kan han lika gärna göra det snabbt över ett telefonsamtal.

Mina farhågor mildrades lite alldeles nyss när en av mina förhoppningsvis nya kollegor ringde och sa att han hade varit i kontakt med Chefen. Enligt min kollega ska Chefen ha samma planer för mig som han hade innan semestern och allt verkar se positivt ut. Tydligen hade det dock fortfarande varit problem med pengarna, så nu har jag bestämt mig för att göra en liten insats själv. Får se om den leder någonvart, men det kan ju inte skada.

Håll tummarna för mig!