Det har varit kaos på jobbet ...

...men nu är det värsta över och lugnet har börjat lägra sig. Flytten är gjord och det är väldigt skönt att det är över. Det enda molnet på min annars klarblåa himmel är att jag måste försöka hitta en vettig lösning för Vilmah. Hon får inte längre följa med till jobbet och jag måste så snart som möjligt hitta någon som kan passa henne eller eventuellt hitta någon annan lösning. Denna veckan kommer hon tillbringa hos mina föräldrar och jag saknar henne som besatt. Att lämna henne hos mina eller min sambos föräldrar för en vecka i stöten känns helt orimligt. Då betalar jag hellre någon annan så att jag kan få hem henne varje dag.

Den senaste veckan har gått ut på att överföra all min kunskap om källsortering, matavfall, renhållningsarbetarnas arbetsmiljö, avfallsenhetens rutiner m.m.m.m. till min fina ersättare Tina. Vi känner varandra sedan tidigare eftersom vi har pluggat tillsammans och jag är helt övertygad om att hon kommer klara jobbet galant, förmodligen mycket bättre än jag. Jag kommer dock sakna folket ute på den tekniska avdelningen. Det tog lite tid att komma in i gänget, men nu känns det som om jag... hörde till. De flesta verkade dessutom ganska ledsna över att jag skulle lämna dem, så det gjorde ju inte saken lättare.

Den senaste veckans arbete har tagit på krafterna. Jag fattar att det inte kan vara lätt att ta över någons jobb så där rakt av, men när det gäller vissa grejer har jag fått upprepa det nästan löjligt många gånger. Ja, jag vet att jag inte är rättvis, men det har dessutom gjort att jag inte haft någon möjlighet att jobba själv.

Å ena sidan måste det vara en stor fördel att ha någon som har koll på läget sittande bredvid, men jag tror samtidigt att det kan hämma en från att försöka själv och ta initiativ. Samtidigt vet jag att Tina är en av de mest initiativrika människor jag känner, så jag tror hon kommer känna en lättnad nu när jag inte sitter "som en hök" över henne. Hennes frågor bygger naturligtvis på osäkerhet och nu när hon är ensam kommer det säkert lossna efterhand. Hon kommer garanterat klara detta mycket bättre än jag någonsin gjort och slå alla med häpnad! :)

Min flytt och projektstart har fått stå undan lite så länge. Det har inte fallit i så god jord på vissa håll, men å andra sidan visste vi ju att jag inte skulle börja med det nya projektet förrän den 1/9 och det har jag varit väldigt tydlig med. Nu sitter jag hur som helst på mitt nya kontor, mitt i stan. Lådorna ska packas upp under dagen och jag hoppas att jag ska ha mer klart för mig vad jag ska göra i början av nästa vecka. Allt känns fortfarande stort och skrämmande, men samtidigt väldigt spännande.

Ska försöka bli lite bättre på att uppdatera bloggen i fortsättningen, det händer ju trots allt mer i livet än jobb...

Vilsen i mökret

Ibland, när min kärlek går och lägger sig, stänger han till dörren mellan sovrum och vardagsrum för att stänga ute ljud och ljus från TVn. Idag gjorde han samma sak och som vanligt stängde han även ute vår lilla hund från sovrummet. Efter en liten stund krafsade hon på dörren för att visa mig att hon också var redo för sängen. Jag släppte in henne och återgick till "So you think you can dance". En liten stund senare slog det mig att jag, tidigare på kvällen, hade ställt ut lillans säng i TV-rummet. När jag så går för att sätta in sängen till henne, så upptäcker jag att hon
är i full färd med att göra sig hemmastadd i min, halvt uppackade resebag som av en händelse var placerad precis där lillans säng brukar stå. Söta, underbara hund som tar det som finns närmast till hands bara för att få sin skönhetssömn. Nu ligger hon här bredvid och snusar förnöjt, nöjd och trygg i sin egen säng.

Sen sist

Det har varit lite öde här på bloggen den senaste veckan och det beror på att jag har varit krasslig, omotiverad och bara valt att vara så långt borta från en dator som möjligt. Jag känner mig fortfarande inte riktigt kry, men nu tror jag i alla fall att det är på bättringsvägen. Konstigt nog har det visat vara en riktig varannandagsgrej. Ena dagen kan jag känna mig helt ok och nästa dag går jag och hostar och fräser och känner mig alldeles tung och konstig i huvudet. En veckas vila har i alla fall varit bra och nu känns det mest som att den närmsta månaden bara kommer vara ett enda långt upplopp tills vi åker på semester.

Mitt lilla pyre har gått med tratt på huvudet i nästan två veckor och idag har hon äntligen blivit av med både tratt och stygn. Allting ser fint ut och jag har fått reda på att alla knölarna var godartade och inget att oroa sig för. Vilmah har verkligen varit helt exemplarisk under hela konvalescensen. Sedan hon väl vande sig, så verkar hon inte alls ha haft bekymmer med tratten. Hon har haft den på dag som natt och det har gått toppenbra. Ibland har hon varit frustrerad över att inte kunna klia sig i ögonen eller i öronen, men då har matte och husse fått rycka in.

Husse har också varit lite extra rädd om vår lilla älskling. Hon brukar ju normalt inte få ligga i soffan, men det har hon minsann fått göra nu när hon har varit lite ledsen. Jag försökte förklara för honom att det är lite svårt att förklara för en hund att hon helt plötsligt inte får ligga i soffan längre nu när hon är firsk, men han ville inte höra på det örat. Vi får väl se om han veknar.

På jobbet är det fortfarande mycket, men jag har försökt strukturera tiden så gott det går så förhoppningsvis ska jag inte känna mig alltför stressad. Om bara krassligheten kan släppa lite så orkar jag gå på 100% igen.

Vilmah, numera kallad Schweizerosten

Igår var dagen D för den stora operationen. Jag lämnade Vilmah 8.30 hos veterinären i Dalby. Han började med att känna lite på knölarna som jag har hittat och vi kom överens om att det var bäst att ta bort alla på en gång. Fyra stycken totalt.

Efter avlämningen begav jag mig till jobbet för en kort men intensiv arbetsdag. Min plan var att jag skulle ta 14.00-bussen tillbaka så att jag skulle kunna hämta Vilmah igen vid 15.00. Typiskt nog hade jag inte kollat upp busstiderna tillräckligt noga så det visade ju sig att det inte gick bussar varje halvtimme som det normalt gör på morgonen och på kvällen. Jag fick snällt stå och vänta, men hade turen att träffa en gammal klasskompis som nyligen hade fått barn, så jag fördrev den mesta tiden med henne.

Kl 15.30 fick jag äntligen träffa min älskade hund igen. Iförd plastkrage och full med plåsterlappar som ska suga upp eventuellt blod nu i början. Hon var lite omtöknad, men verkade glad att se oss.

Sen följde en kväll och natt med en massa gnäll. Hon verkade aldrig bli mätt och jag vågade inte ge henne för mycket eftersom jag trodde att hon kanske skulle kräka upp det igen. Hon har inte riktigt vant sig vid kragen heller. Går in i grejer och ser allmänt rolig ut när hon är ute och ska försöka lukta på marken. Stackars liten!

Kan ju inte låte bli att ge er lite bilder på spektaklet...

Mitt älskade lilla gryn behöver en operation

Vilmah har fått en juvertumör.

Jag var på snabbvisit hos veterinären i förra veckan för att kolla upp ett par "knölar" som jag har hittat på hennes ben. Veterinären var väldigt lugnande och sa att det förmodligen bara rör sig om fettknutor. Han bad mig vara uppmärksam så att de inte växte, för i sådana fall skulle jag höra av mig igen. Under helgen upptäckte jag dock en ny knuta i juvret som inte alls känns som de andra. När jag ringde veterinären i morse sa han att det med största sannolikhet är en juvertumör och att den bör opereras så fort som möjligt även om det skulle visa sig att den är godartad. Jag kastade mig på telefonen till Dalbyveterinären och fick en tid redan på onsdag. Då ska veterinären ta bort knölen i juvret och samtidigt titta på de andra knölarna och ev. även ta bort dem.

Shit, jag är verkligen inte alls redo för detta. Min hund är trots allt bara 7 år och har förhoppningsvis lång tid kvar. Jag har naturligtvis läst på lite grand och blivit lugnare. Det verkar nämligen som det är väldigt vanligt med juvertumörer. Enligt alla beskrivningar på hur den ska kännas så är Vilmahs knöl ganska stor, men känns ändå förhållandevis bra. Den är väl avgränsad och ganska rund. I stort sett är det bara att vänta och se... Jag är väldigt tacksam för att jag fick en tid så fort, för jag tror inte jag hade stått ut med att vänta. Jag vill bara att hon ska vara frisk, pigg och knölfri. Min älskade lilla hund!

Håll tummarna för oss!

Hem ljuva hem

Har återvänt till verkligheten igen och hoppas få stanna här ett tag. Det är faktiskt inte kul alls att tillbringa alltför lång tid hemmifrån. Jag har ju inte bara en sambo som är extremt efterlängtad, utan även min älskade lilla hund som jag saknar så fort jag lämnar iväg henne. Nu har jag fått tillbaka henne igen från söta föräldrarna som har ställt upp med passning och allt är rätt med världen (trots finanskris).

Min prinsessa

Förbjudet för hundar

På flera ställen har det, den senaste tiden, dykt upp artiklar och debattinlägg om förbud mot hundar på än det ena och än det andra stället. Som hundägare ser jag det som en väldigt tråkig utveckling där allt fler av städerna ska hållas så fria som möjligt från allt som ens är i närheten av något naturligt.

Det vanligaste argumentet för att förbjuda hundar i parker är att barnen som vistas i parken inte ska behöva krypa omkring i hundarnas "föroreningar". Men allvarligt talat... Naturligtvis ska man som hundägare hålla sin hund kopplad och plocka upp det som går, men som jag har förstått så är det inte bara nr 2 som stör de som protesterar mest. My Gillberg (mp) som är hundägare och tillika stadsdelspolitiker har reagerat på att ”hundägarna har annekterat Folkets park som hundrastplats”. I sydsvenskan säger hon: "Jag tycker att det bra om det finns en hundfri zon. Det är lite jobbigt med allt hundpiss och hundbajs i parken. Man måste kunna släppa ner barnen för att krypa i gräset"

Om vi då bestämmer oss för att förbjuda hundar på vissa ställen, vad ska vi då göra åt folk med lite för mycket alkohol i kroppen som springer omkring och kissar, eller ännu bättre, spyr åt höger och vänster i dessa parker? Vad ska vi göra åt allt det fågelträck som är relativt omöjligt att undvika när man är ute i städernas parker? Har ni tänkt på hur mycket kaninlortar som finns överallt? Och vi ska inte ens börja tänka på hur många olika bakterier som finns i jorden under våra fötter. Detta är bara ett fåtal av alla de "risker" som möter oss när vi vistas i parkerna. Min poäng är alltså: Var går gränsen? Hur många av dessa, mer eller mindre, naturliga inslag ska vi förbjuda innan alla är nöjda? Inget, är mitt svar.

Allt detta innebär naturligtvis inte att man ska vara rädd för att låta sina barn att krypa omkring på offentliga gräsmattor. Jag tror nämligen att barn (och människor i allmänhet) mår bra av att utsättas för "skit" i rimliga mängder. Jag tror inte att det är av att krypa omkring på gräset som barn blir sjuka, utan i umgänget med andra människor. Jag tror också att det i en sund uppfostran ingår vett och etikett i umgänget med djur, både tama och vilda. Om man i tidig ålder lär sig förstå hundens språk så är riskerna avsevärt mindre att missförståd och ev. incidenter med hund inträffar senare i livet.

Det handlar ju till syvende och sist om ett givande och ett tagande och jag är övertygad om att om alla hundägare hade skött sig så hade inte ens diskossionen förekommit.

Förvandlingen

Det är ju inte bara hemma som vi håller på att fixa, trixa och köpa möbler. Det händer nämligen på mitt kontor också. Plötsligt en dag kom chefen in och sa att ha tyckte jag skulle ha nya möbler. Han frågade till och med om jag tyckte att det var jobbigt att beställa dem själv...HALLÅ? Sen när var det jobbigt att shoppa? Det tog ungefär en vecka för mig att bestämma mig för vad jag ville ha. När det gällde själva möblerna fick jag hjälp av en inredare, vilket var väldigt bra eftersom han har koll på vad man kan tänkas behöva. Det jag bestämde var vilken typ av besöksstolar jag ville ha, klädseln på dem och på skrivbordsstolen och naturligtvis gardinerna. Efter åtta veckors ihärdigt väntade är allting så slutligen på plats och jag måste säga att jag är väldigt nöjd. Om ni vill se hur det så ut innan rekommenderar jag följande länk.

Nu ser det ut så här:

Mitt höj- och sänkbara skrivbord...

...mitt privata lilla mötesbord

och icke att förglömma... Vilmahs nya hangout.