Foto: www.fotoakuten.seDet är fantastiskt vad som kan räknas som vårtecken när man har en desperat längtan efter vår, ljus och värme, men ett är klart: Den är på väg!
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
tisdag, mars 01, 2011
Några frågor
Foto: www.fotoakuten.seDet är fantastiskt vad som kan räknas som vårtecken när man har en desperat längtan efter vår, ljus och värme, men ett är klart: Den är på väg!
torsdag, januari 13, 2011
Långtråkigt
Har varit sjuk i tre dagar och börjar blir riktigt less. Tur att man kan fä lite uppmuntran av sällskapet i magen som börjar bli väldigt påtagligt.
Tack förresten för alla uppmuntrande ord om att jag inte ska oroa mig. Det känns riktigt bra att ha så många erfarna vänner runt omkring sig. :) Hoppas att allt faller på plats efterhand och att naturen funkar som den ska.
Nu ska jag peppa mig själv med lite hemmagjord chokladkräm. Mums!
Tack förresten för alla uppmuntrande ord om att jag inte ska oroa mig. Det känns riktigt bra att ha så många erfarna vänner runt omkring sig. :) Hoppas att allt faller på plats efterhand och att naturen funkar som den ska.
Nu ska jag peppa mig själv med lite hemmagjord chokladkräm. Mums!
torsdag, september 23, 2010
Förklaring
Har så mycket att göra att jag knappt vet vad jag håller på med. Många gånger är det väldigt trevligt att dela sin tid på två olika verksamheter, men just nu är det bara jobbigt.
Resultat: bloggen blir lidanade, men det verkar bli en ljusning så småningom och då är jag tillbaka.
Resultat: bloggen blir lidanade, men det verkar bli en ljusning så småningom och då är jag tillbaka.
tisdag, augusti 17, 2010
Målet för veckan
Jag jobbar på och tycker att jag egentligen inte har så mycket att skriva om här på bloggen. När jag tänker efter så har det i själva verket varit en fantastisk helg och det har hänt så mycket att det faktiskt känns lite jobbigt att skriva om allt. :) Så kan det vara ibland...
Just nu längtar jag till att vi ska få internet hemma så att jag inte behöver stjäla tid från lunchen för att skriva på bloggen. Framförallt hoppas jag att mina bilduppdateringar ska bli avsevärt mycket mer frekventa när jag inte renoverar hela kvällarna. Jag tänkte dock göra ett försök och anstränga mig lite för mina trogna läsares skull genom att sortera ut lite bilder av vad som har hänt under sommaren och hur renoveringen utvecklar sig. Målet för veckan är alltså att lägga upp bilder på bloggen! Känns som ett lagom ansträngande mål så här i sensommartider.
En kort sammanfattning av helgen följer:
Just nu längtar jag till att vi ska få internet hemma så att jag inte behöver stjäla tid från lunchen för att skriva på bloggen. Framförallt hoppas jag att mina bilduppdateringar ska bli avsevärt mycket mer frekventa när jag inte renoverar hela kvällarna. Jag tänkte dock göra ett försök och anstränga mig lite för mina trogna läsares skull genom att sortera ut lite bilder av vad som har hänt under sommaren och hur renoveringen utvecklar sig. Målet för veckan är alltså att lägga upp bilder på bloggen! Känns som ett lagom ansträngande mål så här i sensommartider.
En kort sammanfattning av helgen följer:
- Vi har fått våra nya sopkärl. För en miljönisse som mig så är detta drömmen. jag kan sortera allt, ALLT utanför dörren och det är underbart!
- H har fått en mycket bra, ny tjänst på sitt jobb så det firades med champagne.
- Lördagen ägnades åt auktion från vilken vi återvände med några fina "fynd"
- Vi åt en ljuvlig middag med goda vänner och fick goda nyheter vilket firades med utmärkt rött vin.
- H och hans kumpan A gjorde skogen osäker genom att klä sig i svart och smyga omkring och spana på en mystisk bil. Detta var förvånansvärt roande även om jag inte direkt deltog själv.
- Hela söndagen tillbringades i Rydbergska hemmet med nästan alla flickorna från landet. Vi hade fixardag och mycket blev fixat. :)
- Ovanpå allt har min kära syster bokat vårens resa för hela klanen. I februari åker jag till Khao Lak! :)
torsdag, juli 08, 2010
Känslan av hemma
Trots att jag har älskat vårt hus från första stund så genomgår jag nu en nyförälskelse. Tack vare att vi har så dålig fantasi så att vi återanvänder favoritkulörer som vi har haft i våra tidigare hem, så känner jag mig mer hemma allteftersom rummen blir färdigmålade. Igår fixades det sista i vardagsrummet och nu är det bara en tidsfråga till jag får täcka av golvet och tvinga alla mina gäster att ta av skorna när de går in. Underbart!
torsdag, juli 01, 2010
Smaken av förr
Jag har hittat det ultimata chokladdryckspulvret. Det som smakar som O´boy smakade när vi var små.
Det var inte så många år sedan jag var en storkonsument av just O´boy. På senare år har originalversionen försämrats avsevärt och numera smakar det mer socker än choklad. Eftersom jag har varit sugen på O´boy ett tag, så bestämde jag mig igår för att inhandla detsamma, trots tvivelaktig smak. Döm om min förvåning när jag hittar O´boy Dark i hyllan. Samma lättlösta chokladpulver, men med mer intensiv chokladsmak, ett cacaoinnehåll på 38 % och , det bästa av allt, en vuxnare smak utlovades på paketet. Eftersom jag är en chokladälskare av stora mått lät detta nästan för bra för att vara sant. Detta är som gjort för oss 70- och 80-talister som har vuxit upp på O´boy!
När jag kom hem från affären var jag ju helt enkelt tvugen att testa den direkt. Den smakar precis som förr! Fantastiskt! Det verkar ju onekligen som om de succesivt har dragit ner på chokladen sedan jag var liten och nu återinfört den i en mörk version. Tack, tack, tack kära O´boy! You made my day!
Det var inte så många år sedan jag var en storkonsument av just O´boy. På senare år har originalversionen försämrats avsevärt och numera smakar det mer socker än choklad. Eftersom jag har varit sugen på O´boy ett tag, så bestämde jag mig igår för att inhandla detsamma, trots tvivelaktig smak. Döm om min förvåning när jag hittar O´boy Dark i hyllan. Samma lättlösta chokladpulver, men med mer intensiv chokladsmak, ett cacaoinnehåll på 38 % och , det bästa av allt, en vuxnare smak utlovades på paketet. Eftersom jag är en chokladälskare av stora mått lät detta nästan för bra för att vara sant. Detta är som gjort för oss 70- och 80-talister som har vuxit upp på O´boy!
När jag kom hem från affären var jag ju helt enkelt tvugen att testa den direkt. Den smakar precis som förr! Fantastiskt! Det verkar ju onekligen som om de succesivt har dragit ner på chokladen sedan jag var liten och nu återinfört den i en mörk version. Tack, tack, tack kära O´boy! You made my day!
måndag, juni 14, 2010
Sommarlov
Så har sommarlovet startat och min jobb-buss har slutat gå. Ingen större katastrof då det går en buss några minuter senare, men som kräver ett byte och lite väntan. Det innebär bara att jag hinner läsa lite längre i min bok och, om jag har tur, njuta lite av morgonsolen.
Vi hade vårt första riktiga bakslag med huset i förra veckan. Trots att vi har två rejäla murstockar i huset verkar det dessvärre som om det finns en allvarlig risk att vi aldrig kommer att kunna utnyttja dem på rätt sätt. Vår dröm är att kunna koppla in inte mindre än tre kaminer/gjutjärnsspisar/öppna spisar i huset, men rasade mellanväggar i skorstenarna och olämpligt byggande av den förre ägaren verkar sätta stopp för de planerna. Ännu är sista ordet inte sagt. Vi behöver ta dit en sotare för att helt få klart för oss hur regelverket ser ut innan vi eventuellt börjar riva i väggarna.
Å andra sidan börjar det dra ihop sig för att börja måla på nedervåningen. Vi har fortfarande lite finlir kvar, men tanken på att vi snart kan börja måla gör att man plötsligt blir väldigt motiverad att jobba jättemycket! Naturligtvis kommer problemet med murstockarna eventuellt att sätta lite käppar i hjulet även när det gäller målningen, men just nu känns det hoppfullt. Kanske, kanske ska jag få tillbringa sommaren med att fynda på loppisar...
Vi hade vårt första riktiga bakslag med huset i förra veckan. Trots att vi har två rejäla murstockar i huset verkar det dessvärre som om det finns en allvarlig risk att vi aldrig kommer att kunna utnyttja dem på rätt sätt. Vår dröm är att kunna koppla in inte mindre än tre kaminer/gjutjärnsspisar/öppna spisar i huset, men rasade mellanväggar i skorstenarna och olämpligt byggande av den förre ägaren verkar sätta stopp för de planerna. Ännu är sista ordet inte sagt. Vi behöver ta dit en sotare för att helt få klart för oss hur regelverket ser ut innan vi eventuellt börjar riva i väggarna.
Å andra sidan börjar det dra ihop sig för att börja måla på nedervåningen. Vi har fortfarande lite finlir kvar, men tanken på att vi snart kan börja måla gör att man plötsligt blir väldigt motiverad att jobba jättemycket! Naturligtvis kommer problemet med murstockarna eventuellt att sätta lite käppar i hjulet även när det gäller målningen, men just nu känns det hoppfullt. Kanske, kanske ska jag få tillbringa sommaren med att fynda på loppisar...
onsdag, december 09, 2009
Uppdatering - orken
Nu har det hunnit gå en vecka sedan jag skrev på bloggen sist. Vissa saker har blivit bättre än jag trodde medan andra har blivit värre.
Mötet med gubbarna i början av förra veckan gick långt över förväntan. Jag fick hjälp av experten, som vi har anställt för att skriva ansökan, att strukturera upp vad som behöver göras för att ansökan ska bli klar. Jag var riktigt positiv när vi begav oss till Kaliningrad och kände mig driven att fortsätta.
På mötet i Kaliningrad fick jag dessvärre lite dåliga vibbar från en av de kommuner som vi garanterat trodde skulle delta i projektet. Vi behöver nämligen 3-4 kommuner/områden som är villiga att testa olika kustskydd = satsa lite mer pengar än övriga partners. Tyvärr ser ansvarsfrågan i länderna runt Östersjön olika ut och i samtliga fall (utom Sverige) är det staten som ansvarar för kustförvaltningen vilket gör att kommunerna egentligen inte har något att säga till om och därmed inte kan medverka i projektet ensamma. Detta innebär såklart problem och jag började genast fundera på om det är vettigt att utgå från den plattform som KIMO utgör vilket är upplägget idag (KIMO är en nätverksorganisation för kommuner). Jag blev frustrerad och försökte förklara för mötet att vi trots allt tillsammans har kommit fram till att vi vill arbeta med detta projektet och det är ju upp till varje kommun att arbeta för att det ska bli verklighet. Det är t ex väldigt svårt som utlänning att komma i kontakt med rätt personer inom de statliga myndigheterna i vissa av Östersjöländerna, framförallt om man är helt okänd sedan tidigare.
Ja, hela mötet var lite frustrerande, men det fanns ändå hopp och det var tydligt att många är intresserade men att ingen kunde ge några direkta svar.
Det som var värst med mötet var dock när jag, för mina egna svenska kollegor, försökte ventilera min oro. Politikerdamen från Simrishamn (ordförande i KIMO Baltic) var mycket oförstående och snäste av mig när jag sa att detta nog kan bli svårt att få ihop innan ansökningstiden gått ut. Jag är ju trots allt inte anställd på full tid för att göra detta utan bara till 25%. Hennes oförmåga att förstå och att vara ett stöd gjorde att jag var helt knäckt inför att gå till jobbet i måndags.
Ytterligare ett par mail från tanten som hade kommit under helgen gjorde inte saken bättre så jag skrev ett meddelande där jag förklarade att jag i vilket fall som helst inte kan varken tvinga någon eller trolla och att vi helt enkelt fick acceptera läget och börja bearbeta dem igen.
Idag var hennes meddelande inte riktigt så skarpa som de varit tidigare och jag hoppas hon har förstått att hon inte riktigt kan agera mot mig som hon gör mot sina elever (gymnasielärare).
Det som är lite tråkigt är att utöver detta jättejobb som måste göras för KIMO, så har jag massor att göra för hamnen samtidigt som jag ska hantera alla mina ordinarie ärenden som kommer in. Det känns mer hanterbart nu än i början av veckan, men jag ska ta ett allvarligt snack med chefen för att reda ut vad jag ska göra och hur jag ska gå tillväga.
Typiskt att vi under samma tid ska arbeta stenhårt med att få färdigt huset inför flytten i slutet av mars. I värsta fall kommer jag vara helhispig och inte kunna föra en normal konversation eller så kommer lite kroppsarbete göra att jag kan sluta tänka på allt som ska göras på jobbet. I vilket fall som helst lär ni märka det här!
Mötet med gubbarna i början av förra veckan gick långt över förväntan. Jag fick hjälp av experten, som vi har anställt för att skriva ansökan, att strukturera upp vad som behöver göras för att ansökan ska bli klar. Jag var riktigt positiv när vi begav oss till Kaliningrad och kände mig driven att fortsätta.
På mötet i Kaliningrad fick jag dessvärre lite dåliga vibbar från en av de kommuner som vi garanterat trodde skulle delta i projektet. Vi behöver nämligen 3-4 kommuner/områden som är villiga att testa olika kustskydd = satsa lite mer pengar än övriga partners. Tyvärr ser ansvarsfrågan i länderna runt Östersjön olika ut och i samtliga fall (utom Sverige) är det staten som ansvarar för kustförvaltningen vilket gör att kommunerna egentligen inte har något att säga till om och därmed inte kan medverka i projektet ensamma. Detta innebär såklart problem och jag började genast fundera på om det är vettigt att utgå från den plattform som KIMO utgör vilket är upplägget idag (KIMO är en nätverksorganisation för kommuner). Jag blev frustrerad och försökte förklara för mötet att vi trots allt tillsammans har kommit fram till att vi vill arbeta med detta projektet och det är ju upp till varje kommun att arbeta för att det ska bli verklighet. Det är t ex väldigt svårt som utlänning att komma i kontakt med rätt personer inom de statliga myndigheterna i vissa av Östersjöländerna, framförallt om man är helt okänd sedan tidigare.
Ja, hela mötet var lite frustrerande, men det fanns ändå hopp och det var tydligt att många är intresserade men att ingen kunde ge några direkta svar.
Det som var värst med mötet var dock när jag, för mina egna svenska kollegor, försökte ventilera min oro. Politikerdamen från Simrishamn (ordförande i KIMO Baltic) var mycket oförstående och snäste av mig när jag sa att detta nog kan bli svårt att få ihop innan ansökningstiden gått ut. Jag är ju trots allt inte anställd på full tid för att göra detta utan bara till 25%. Hennes oförmåga att förstå och att vara ett stöd gjorde att jag var helt knäckt inför att gå till jobbet i måndags.
Ytterligare ett par mail från tanten som hade kommit under helgen gjorde inte saken bättre så jag skrev ett meddelande där jag förklarade att jag i vilket fall som helst inte kan varken tvinga någon eller trolla och att vi helt enkelt fick acceptera läget och börja bearbeta dem igen.
Idag var hennes meddelande inte riktigt så skarpa som de varit tidigare och jag hoppas hon har förstått att hon inte riktigt kan agera mot mig som hon gör mot sina elever (gymnasielärare).
Det som är lite tråkigt är att utöver detta jättejobb som måste göras för KIMO, så har jag massor att göra för hamnen samtidigt som jag ska hantera alla mina ordinarie ärenden som kommer in. Det känns mer hanterbart nu än i början av veckan, men jag ska ta ett allvarligt snack med chefen för att reda ut vad jag ska göra och hur jag ska gå tillväga.
Typiskt att vi under samma tid ska arbeta stenhårt med att få färdigt huset inför flytten i slutet av mars. I värsta fall kommer jag vara helhispig och inte kunna föra en normal konversation eller så kommer lite kroppsarbete göra att jag kan sluta tänka på allt som ska göras på jobbet. I vilket fall som helst lär ni märka det här!
måndag, november 30, 2009
Har inte orken
Inför den här veckan känner jag mest bara för att gå och gräva ner mig. Denna veckan ska jag till Kaliningrad för att bl.a. diskutera EU-projektet och bestämma hur vi vill ha det. Problemet är att jag inte vet hur vi vill ha det och tanken är att jag och två gubbs ska sitta och försöka författa en EU-ansökan idag och imorgon. Jag känner på mig att det förväntas en massa av mig som jag egentligen inte har någon som helst koll på.
Tyvärr känns det där med drömjobbet och leda ett EU-projekt mest som en enorm börda där ingen egentligen riktigt vet hur det ska gå till. Jag känner mig bara överväldigad och det känns inte alls speciellt kul längre. Vill jag verkligen arbeta som projektledare för ett EU-projekt? I stort sett innebär det bara administrativa arbetsuppgifter och ärligt talat är det det som jag vill undvika så långt det bara är möjligt.
Vi får väl se hur eftermiddagens möte går... Det är kanske hungern som gör att allting känns så hopplöst nu. Dags för lunch!
Tyvärr känns det där med drömjobbet och leda ett EU-projekt mest som en enorm börda där ingen egentligen riktigt vet hur det ska gå till. Jag känner mig bara överväldigad och det känns inte alls speciellt kul längre. Vill jag verkligen arbeta som projektledare för ett EU-projekt? I stort sett innebär det bara administrativa arbetsuppgifter och ärligt talat är det det som jag vill undvika så långt det bara är möjligt.
Vi får väl se hur eftermiddagens möte går... Det är kanske hungern som gör att allting känns så hopplöst nu. Dags för lunch!
tisdag, november 10, 2009
Trista bloggen!
Insåg plötsligt att jag har skrivit över 200 inlägg på bloggen och undrar om det fortfarande finns någon som tar sig tid att läsa?
Ja, iofs skapade jag bloggen mest för min egen skull, men det är klart att det är trevligt med små meddelande lite då och då. Jag kan dock förstå att min lilla läsarskara har gett upp eftersom mina inlägg nu för tiden inte är de mest inspirerade...
Om jag får ge en liten teaser, så är det i alla fall stora saker på gång. STORA och väldigt trevliga som med allra största sannolikhet kommer ta lite utrymme i denna bloggen. Så för er som fortfarande flitigt läser: Jag ska försöka bli bättre på att skriva och snart, väldigt snart kan jag förhoppningsvis komma med en mycket trevlig nyhet som just nu gör att mitt liv kantas av ljusrosa moln!
Håll ut!
Ja, iofs skapade jag bloggen mest för min egen skull, men det är klart att det är trevligt med små meddelande lite då och då. Jag kan dock förstå att min lilla läsarskara har gett upp eftersom mina inlägg nu för tiden inte är de mest inspirerade...
Om jag får ge en liten teaser, så är det i alla fall stora saker på gång. STORA och väldigt trevliga som med allra största sannolikhet kommer ta lite utrymme i denna bloggen. Så för er som fortfarande flitigt läser: Jag ska försöka bli bättre på att skriva och snart, väldigt snart kan jag förhoppningsvis komma med en mycket trevlig nyhet som just nu gör att mitt liv kantas av ljusrosa moln!
Håll ut!
måndag, juli 06, 2009
Inte ensam
Jag har funnit en tvillingsjäl. Det har nämligen visat sig att en av mina kollegor avskyr vått papper och klisterlappar på olämpliga ställen lika mycket som jag gör. Jag är inte ensam om min lite udda fobi och det känns faktiskt riktigt bra att ha hittat någon som känner likadant.
Det var faktiskt en ren slump att vi upptäckte det. Vi har ju trots allt jobbat tillsammans i två år och aldrig fattat att vi hör ihop, så nu känns det väldigt bra och helt plötsligt verkar det inte riktigt lika konstigt att ha en fobi för vått papper. Sweet!
För er som inte har koll på vad detta innebär så kan jag berätta hur min fobi brukar ge sig uttryck:
- Om lappen som sitter i ena änden av tepåsen trillar i tevattnet så häller jag ut det, tar en ny tepåse och börjar om från början.
- Om jag ska äta och får en tallrik med ett klistermärke som sitter på "ätytan" så ser jag till att få den utbytt mot en där det inte finns något klistermärke. Detsamma gäller klistermärke på glas som sitter precis där man sätter läpparna.
- När jag diskar porslin som har klisterlappar i botten (undertill) ser jag till att klisterlapparna förblir torra. Jag undviker dessutom att ta direkt på klisterlappen.
- Alla klisterlappar på diskborstar, schampoflaskor eller annat som är i närheten av vatten avlägsnas innan de någonsin har kommit i kontakt med vatten.
- Jag skulle aldrig i mitt liv blötlägga burkar eller flaskor för att få bort etiketterna. Inte i vasken och definitivt inte i badkaret eftersom jag aldrig skulle kunna bada där igen.
- Att se ett barn/bebis tugga på papper av något slag får mig att vilja kräkas. I första hand brukar jag avlägsna pappret från barnet. Om det inte går, eller om det är så blött att jag inte kan ta i det, så avlägsnar jag mig själv så jag slipper se.
- Bara att försöka sitta här och hitta på situationer med vått papper får det att vända sig i magen på mig...
Ja, så nu vet ni. Jag är knäpp!
Det var faktiskt en ren slump att vi upptäckte det. Vi har ju trots allt jobbat tillsammans i två år och aldrig fattat att vi hör ihop, så nu känns det väldigt bra och helt plötsligt verkar det inte riktigt lika konstigt att ha en fobi för vått papper. Sweet!
För er som inte har koll på vad detta innebär så kan jag berätta hur min fobi brukar ge sig uttryck:
- Om lappen som sitter i ena änden av tepåsen trillar i tevattnet så häller jag ut det, tar en ny tepåse och börjar om från början.
- Om jag ska äta och får en tallrik med ett klistermärke som sitter på "ätytan" så ser jag till att få den utbytt mot en där det inte finns något klistermärke. Detsamma gäller klistermärke på glas som sitter precis där man sätter läpparna.
- När jag diskar porslin som har klisterlappar i botten (undertill) ser jag till att klisterlapparna förblir torra. Jag undviker dessutom att ta direkt på klisterlappen.
- Alla klisterlappar på diskborstar, schampoflaskor eller annat som är i närheten av vatten avlägsnas innan de någonsin har kommit i kontakt med vatten.
- Jag skulle aldrig i mitt liv blötlägga burkar eller flaskor för att få bort etiketterna. Inte i vasken och definitivt inte i badkaret eftersom jag aldrig skulle kunna bada där igen.
- Att se ett barn/bebis tugga på papper av något slag får mig att vilja kräkas. I första hand brukar jag avlägsna pappret från barnet. Om det inte går, eller om det är så blött att jag inte kan ta i det, så avlägsnar jag mig själv så jag slipper se.
- Bara att försöka sitta här och hitta på situationer med vått papper får det att vända sig i magen på mig...
Ja, så nu vet ni. Jag är knäpp!
tisdag, juni 23, 2009
Mycket att göra
Har fått en ny webbläsare som gör att jag kan blogga genom telefonen. Inte dunt alls om jag får säga min mening. framförallt känns det extra befogat nu eftersom jag inte har tid att blogga annat än på bussen. Alla kvällar denna veckan är upptagna av någon aktivitet som på ena eller andra sättet berör det bröllop som går av stapeln på lördag. Ovanpå det ramlar det in nya, superbrådskande ärenden på jobb hela tiden. Jag känner att jag inte riktigt räcker till någonstans. Hela tiden måste något flyttas ner på prioriteringslistan och det är inget jag gör lättvindigt. Ska kanske passa på att få lite välbehövlig vila nu när jag ändå sitter här i en timme...
torsdag, juni 18, 2009
tisdag, maj 19, 2009
Suck!
Jag känner mig omotiverad och vill helst av allt bara vara ute i solskenet hela dagen. Tack och lov för ännu en kort arbetsvecka!
Det känns som om jag sitter och väntar dagarna i ända. Väntar på ett samtal, väntar på en bekräftelse, väntar på att helgen ska komma, väntar på att klänningen ska bli klar, väntar på att arbetskamrater ska göra det dom lovat, väntar, väntar, väntar. Kanske ska jag bara sluta gnälla och ta tag i mig själv...
Ovanpå allt är jag godissugen. Trist när H och jag precis har kommit överens om att äta strikt GI-diet i en månad. Sitter för närvarande och stoppar i mig en väldigt nyttig blandning av solrosfrön och pumpakärnor, men det gör inte mycket nytta när sötsuget pockar på. Förhoppningsvis ska "dieten" motverka det värsta sötsuget, men jag antar att det tar lite tid, framförallt eftersom jag ju knappt börjat än.
GNÄLL!
Det känns som om jag sitter och väntar dagarna i ända. Väntar på ett samtal, väntar på en bekräftelse, väntar på att helgen ska komma, väntar på att klänningen ska bli klar, väntar på att arbetskamrater ska göra det dom lovat, väntar, väntar, väntar. Kanske ska jag bara sluta gnälla och ta tag i mig själv...
Ovanpå allt är jag godissugen. Trist när H och jag precis har kommit överens om att äta strikt GI-diet i en månad. Sitter för närvarande och stoppar i mig en väldigt nyttig blandning av solrosfrön och pumpakärnor, men det gör inte mycket nytta när sötsuget pockar på. Förhoppningsvis ska "dieten" motverka det värsta sötsuget, men jag antar att det tar lite tid, framförallt eftersom jag ju knappt börjat än.
GNÄLL!
fredag, maj 15, 2009
Är Miljöpartiets politik skitsnack?
Vill börja med att säga att jag inte är något snille när det gäller politik, men man har väl rätt till funderingar ändå...
Har läst en artikel som miljöminister Carlgren har skrivit om Miljöpartiets politik. Intressant och säkert rätt på många vis. Det jag blir lite konfunderad över är att han hela tiden refererar till Miljöpartiets politik så som den var under de mandatperioder då vi hade en rödare nyans i regeringen. Enligt min mening hade artikeln blivit avsevärt mycket bättre om han hade jämfört Alliansens miljöpolitik idag med Miljöpartiets miljöpolitik idag. Jag säger inte att resultatet nödvändigtvis hade blivit bättre, men det hade ju definitivt varit mer rättvist.
Enligt min mening har inga av partierna tidigare haft någon vettig miljöpolitik, utom möjligtvis miljöpartiet som hade visioner. Att det sedan har gått extremt dåligt att genomföra dessa visioner kan ju bero på att alla inte hade fattat att vi stod inför en allvalig global klimatförändring och att de som faktiskt hade gjort det blev motarbetade på många sätt. Det är ju inte förrän de senaste två åren som den blåa delen av politikerna har fattat att miljön är en av de stora samhällsfrågorna och att man faktiskt kan vinna röster på att satsa i alla fall vissa medel för att göra situationen bättre.
Det ska hur som helst bli väldigt intressant att höra hur MP svarar på artikeln.
Har läst en artikel som miljöminister Carlgren har skrivit om Miljöpartiets politik. Intressant och säkert rätt på många vis. Det jag blir lite konfunderad över är att han hela tiden refererar till Miljöpartiets politik så som den var under de mandatperioder då vi hade en rödare nyans i regeringen. Enligt min mening hade artikeln blivit avsevärt mycket bättre om han hade jämfört Alliansens miljöpolitik idag med Miljöpartiets miljöpolitik idag. Jag säger inte att resultatet nödvändigtvis hade blivit bättre, men det hade ju definitivt varit mer rättvist.
Enligt min mening har inga av partierna tidigare haft någon vettig miljöpolitik, utom möjligtvis miljöpartiet som hade visioner. Att det sedan har gått extremt dåligt att genomföra dessa visioner kan ju bero på att alla inte hade fattat att vi stod inför en allvalig global klimatförändring och att de som faktiskt hade gjort det blev motarbetade på många sätt. Det är ju inte förrän de senaste två åren som den blåa delen av politikerna har fattat att miljön är en av de stora samhällsfrågorna och att man faktiskt kan vinna röster på att satsa i alla fall vissa medel för att göra situationen bättre.
Det ska hur som helst bli väldigt intressant att höra hur MP svarar på artikeln.
fredag, maj 08, 2009
Ingen hockeynörd, men ändå!
Är det bara jag som tycker att det är ganska häftigt att Sverige är i VM-semifinal tillsammans med USA, Canada och Ryssland? Lilla Sverige och de tre giganterna.
Tydligen är det inte så ovanligt att Sverige går till semifinal, men de verkar vara väldigt nöjda med sitt spel så här långt så jag tycker det är på sin plats att gratulera till semifinalplatsen! Det är ju skitbra!
Tydligen är det inte så ovanligt att Sverige går till semifinal, men de verkar vara väldigt nöjda med sitt spel så här långt så jag tycker det är på sin plats att gratulera till semifinalplatsen! Det är ju skitbra!
torsdag, februari 05, 2009
Jag vs. chefen
Idag ska jag på utvecklingssamtal.
Har fått en mall som jag ska fylla i som vi (jag och chefen) ska använda som underlag vid samtalet. Frågorna är ganska rakt på sak: "Hur är din och min relation, enligt dig?"
Jag är lyckligt lottad som har ett riktigt bra förhållande till min chef, men det måste ju vara riktigt jobbigt att besvara dessa frågorna om man inte har det. Förhoppningsvis känner chefen till om han har ett dåligt förhållande till någon av sina anställda (det kanske är ömsesidigt), men jag ställer mig ändå frågande till hur ärliga folk är i situatuioner som denna.
Jag vet med säkerhet att det finns folk på min arbetsplats som har synpunkter på olika saker. Inte så extremt allvarliga synpunkter, men det händer ändå att det ventileras med jämna mellanrum. Grejen är den att chefen aldrig är där just då.
Personligen tror jag på att man ska försöka ha ett så öppet förhållande som möjligt till sin chef. När jag tycker att något borde förändras, så säger jag till. Oftast ger jag också förslag på hur man skulle kunna genomföra förändringen och alltid får jag ett gensvar. Ibland är det positivt och ibland är det negativt, men det har ingen större betydelse vilket. Huvudsaken är att jag får ett svar för då känner jag att han åtminstone har lyssnat. Många av mina kollegor har massor av synpunkter, men de berättar sällan om dem för chefen coh därmed får de heller inget gehör.
Men vad gör man då om man inte får feedback trots att man ger sina synpunkter och förslag till chefen. Jag vet ärligt talat inte! Det måste ju kännas hur hopplöst som helst. Säger man upp sig? Genomlider man arbetsdagarna trots allt eller vågar man säga till när det blir dags för årets utvecklingssamtal...
Jag är tacksam för att jag än så länge inte har några dispyter med min chef. Jag har en tvillingsyster som har haft mer än sin beskärda del av puckochefter så jag har fått höra en hel del genom henne, men hon har gett sig tusan på att förändra sin situation vilket jag ger ser upp till henne för. Fler borde våga ändra sin situation om man inte trivs med den, men jag tror att det är lätt att man nedvärderar sig själv om man har arbetat på en och samma plats i årtionden, något som är relativt vanligt inom den kommunala sektorn.
Vi får väl se hur det här går. Kanske lär jag mig något nytt om chefen som jag inte visste tidigare. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv...
Har fått en mall som jag ska fylla i som vi (jag och chefen) ska använda som underlag vid samtalet. Frågorna är ganska rakt på sak: "Hur är din och min relation, enligt dig?"
Jag är lyckligt lottad som har ett riktigt bra förhållande till min chef, men det måste ju vara riktigt jobbigt att besvara dessa frågorna om man inte har det. Förhoppningsvis känner chefen till om han har ett dåligt förhållande till någon av sina anställda (det kanske är ömsesidigt), men jag ställer mig ändå frågande till hur ärliga folk är i situatuioner som denna.
Jag vet med säkerhet att det finns folk på min arbetsplats som har synpunkter på olika saker. Inte så extremt allvarliga synpunkter, men det händer ändå att det ventileras med jämna mellanrum. Grejen är den att chefen aldrig är där just då.
Personligen tror jag på att man ska försöka ha ett så öppet förhållande som möjligt till sin chef. När jag tycker att något borde förändras, så säger jag till. Oftast ger jag också förslag på hur man skulle kunna genomföra förändringen och alltid får jag ett gensvar. Ibland är det positivt och ibland är det negativt, men det har ingen större betydelse vilket. Huvudsaken är att jag får ett svar för då känner jag att han åtminstone har lyssnat. Många av mina kollegor har massor av synpunkter, men de berättar sällan om dem för chefen coh därmed får de heller inget gehör.
Men vad gör man då om man inte får feedback trots att man ger sina synpunkter och förslag till chefen. Jag vet ärligt talat inte! Det måste ju kännas hur hopplöst som helst. Säger man upp sig? Genomlider man arbetsdagarna trots allt eller vågar man säga till när det blir dags för årets utvecklingssamtal...
Jag är tacksam för att jag än så länge inte har några dispyter med min chef. Jag har en tvillingsyster som har haft mer än sin beskärda del av puckochefter så jag har fått höra en hel del genom henne, men hon har gett sig tusan på att förändra sin situation vilket jag ger ser upp till henne för. Fler borde våga ändra sin situation om man inte trivs med den, men jag tror att det är lätt att man nedvärderar sig själv om man har arbetat på en och samma plats i årtionden, något som är relativt vanligt inom den kommunala sektorn.
Vi får väl se hur det här går. Kanske lär jag mig något nytt om chefen som jag inte visste tidigare. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv...
tisdag, januari 27, 2009
Det svåra valet
Oavsett om det var stress eller en liten influensa som besvärade mig förra veckan så börjar det i alla fall släppa nu. Fortfarande känner jag mig lite krasslig, men det är definitivt på bättringsvägen. Förra veckan var verkligen inte min vecka. Det som, så här i efterhand, kanske är det mest upprörande var att jag lyckades bli av med min mobiltelefon. Oerhört frustrerande!
Jag var telefonlös i två dagar och det var inte speciellt farligt. Det värsta av allt är att jag verkligen älskade min telefon. Jag la ner en massa tid på att hitta den telefonen som var bäst för mig. Schysst kamera, radio och Mp3-spelare, kalender, bra valmöjligheter till alarmet, wap och framförallt, riktigt snygg design!
Nu gissar jag att alla tänker att jag bara borde skaffa en likadan igen och visst vore det en utmärkt plan. Det är bara det att telefonen är införskaffad genom jobb och nu får vi inte lov att välja på vilka telefoner som helst...
Nu är det ju tre av de absolut finaste och nyaste telefonerna vi får välja på, men det är inte min telefon. Det kan tyckas att jag är bortskämd, men jag känner ändå att det är nödvändigt att få sörja lite. Nu påbörjas alltså arbetet som innebär att jag ska reda ut vilken av följande mobiltelefoner som är den bästa... Någon som vill hjälpa till?
Jag var telefonlös i två dagar och det var inte speciellt farligt. Det värsta av allt är att jag verkligen älskade min telefon. Jag la ner en massa tid på att hitta den telefonen som var bäst för mig. Schysst kamera, radio och Mp3-spelare, kalender, bra valmöjligheter till alarmet, wap och framförallt, riktigt snygg design!
Nu gissar jag att alla tänker att jag bara borde skaffa en likadan igen och visst vore det en utmärkt plan. Det är bara det att telefonen är införskaffad genom jobb och nu får vi inte lov att välja på vilka telefoner som helst...
Nu är det ju tre av de absolut finaste och nyaste telefonerna vi får välja på, men det är inte min telefon. Det kan tyckas att jag är bortskämd, men jag känner ändå att det är nödvändigt att få sörja lite. Nu påbörjas alltså arbetet som innebär att jag ska reda ut vilken av följande mobiltelefoner som är den bästa... Någon som vill hjälpa till?
Nokia N95 8Gb
SonyEricsson X1 Experia
SonyEricsson P1i
fredag, januari 23, 2009
Håller mitt hjärta på att brista?
Veckan har varit tuff.
En massa flygande och farande på än det ena och än det andra. Konstiga, ustrukturerade arbetsdagar, en opererad hund och ovanpå allt, ett väldigt oangenämt tryck över bröskorgen. Det känns inte bra alls och jag vet inte vad det beror på. Efter besök på vårdcentralen igår vet jag i alla fall att jag inte har några problem med hjärtat och att blodtrycket och pulsen är exemplariska. Det handlar om att invänta provsvaren och se om de kan ge mig ett svar.
Alternativet är att obehagskänslan/trycket är orsakad/t av stress. Detta är ju inte helt otänkbart, men fortfarande ganska svårt för mig att acceptera. Grejen är ju den att jag började känna det när jag låg, väldigt avslappnad i soffan, och tittade på tv förra helgen. Inte ett stressmoment i sikte och ändå så kommer det. Konstigt.
Hursomhelst får framtiden utvisa hur länge jag ska behöva besväras av det här. Förhoppningsvis inte särskilt länge...
En massa flygande och farande på än det ena och än det andra. Konstiga, ustrukturerade arbetsdagar, en opererad hund och ovanpå allt, ett väldigt oangenämt tryck över bröskorgen. Det känns inte bra alls och jag vet inte vad det beror på. Efter besök på vårdcentralen igår vet jag i alla fall att jag inte har några problem med hjärtat och att blodtrycket och pulsen är exemplariska. Det handlar om att invänta provsvaren och se om de kan ge mig ett svar.
Alternativet är att obehagskänslan/trycket är orsakad/t av stress. Detta är ju inte helt otänkbart, men fortfarande ganska svårt för mig att acceptera. Grejen är ju den att jag började känna det när jag låg, väldigt avslappnad i soffan, och tittade på tv förra helgen. Inte ett stressmoment i sikte och ändå så kommer det. Konstigt.
Hursomhelst får framtiden utvisa hur länge jag ska behöva besväras av det här. Förhoppningsvis inte särskilt länge...
tisdag, december 16, 2008
Jordskalv i Skåne
Idag väcktes jag 06.18 av att hela sängen skakade. Det pågick i ungefär 20 sekunder och jag förstod direkt vad det var jag upplevde. Mitt livs första jordskalv...det var underbart! Hysteriskt skrämmande, men om man någongång ska uppleva ett jordskalv så är Skåne rätt plats att befinna sig på. Risken för att ett jordskalv ska vara väldigt allvarligt här är inte så stort.
Det är min inre, slumrande geolog som blir extremt fascinerad av det här. Sannolikheten att man får uppleva ett jordskalv i Sverige är ju trots allt inte så förfärligt stor. Det senaste som kändes i Sverige var iofs bara för fyra år sedan. Den jordbävningens epicentrum låg vid Kaliningrad och man kunde känna skakningar bl a i övre och mellersta Sydsverige.
Morgonens jordskalv bedöms ligga på mellan 4,5 och 5 på Richterskalan. De första angivelserna för epicentrum är ca 6 mil öster om Malmö och 9 km nordöst om Ystad. Det är många som säkert anser att det är konstigt att det sker jordbävningar i Skåne, men det är faktiskt inte så märkligt som man skulle kunna tro. Trots att Sverige i stort sett ligger mitt på en kontinentlaplatta så genomkorsas Skåne från nordväst till sydöst av en svaghetszon som kallas Tornqvistzonen (zonen sträcker sig fårn Norge ner till Polen). Det är i denna zon som horstarna, de som vi normalt kallar Romeleåsen, Söderåsen och Linderödsåsen, ligger och det är en ganska instabil zon om man ser det ur ett geologiskt tidsperspektiv. I denna zon har det också förekommit vulkaner av vilka rester finns kvar än idag. Mycket pekar på att det är någonstans i den zonen som epicentrum har legat. Nu är ju jag inte att någon expert inom området och det finns helt säkert andra troliga anledningar till skalvet.
Hur som helst så tror jag på allvar att vi precis har upplevt något historiskt. För en hobbygeolog kan det knappt bli häftigare än så här!
Nu väntar vi bara på efterskalven!
Tillagt 10.01
Tydligen är jordskalv i Sverige vanligare än man tror även om de flesta är för svaga för att kännas. Man lär sig något nytt...
Det är min inre, slumrande geolog som blir extremt fascinerad av det här. Sannolikheten att man får uppleva ett jordskalv i Sverige är ju trots allt inte så förfärligt stor. Det senaste som kändes i Sverige var iofs bara för fyra år sedan. Den jordbävningens epicentrum låg vid Kaliningrad och man kunde känna skakningar bl a i övre och mellersta Sydsverige.
Morgonens jordskalv bedöms ligga på mellan 4,5 och 5 på Richterskalan. De första angivelserna för epicentrum är ca 6 mil öster om Malmö och 9 km nordöst om Ystad. Det är många som säkert anser att det är konstigt att det sker jordbävningar i Skåne, men det är faktiskt inte så märkligt som man skulle kunna tro. Trots att Sverige i stort sett ligger mitt på en kontinentlaplatta så genomkorsas Skåne från nordväst till sydöst av en svaghetszon som kallas Tornqvistzonen (zonen sträcker sig fårn Norge ner till Polen). Det är i denna zon som horstarna, de som vi normalt kallar Romeleåsen, Söderåsen och Linderödsåsen, ligger och det är en ganska instabil zon om man ser det ur ett geologiskt tidsperspektiv. I denna zon har det också förekommit vulkaner av vilka rester finns kvar än idag. Mycket pekar på att det är någonstans i den zonen som epicentrum har legat. Nu är ju jag inte att någon expert inom området och det finns helt säkert andra troliga anledningar till skalvet.
Hur som helst så tror jag på allvar att vi precis har upplevt något historiskt. För en hobbygeolog kan det knappt bli häftigare än så här!
Nu väntar vi bara på efterskalven!
Tillagt 10.01
Tydligen är jordskalv i Sverige vanligare än man tror även om de flesta är för svaga för att kännas. Man lär sig något nytt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
