Förbjudet för hundar

På flera ställen har det, den senaste tiden, dykt upp artiklar och debattinlägg om förbud mot hundar på än det ena och än det andra stället. Som hundägare ser jag det som en väldigt tråkig utveckling där allt fler av städerna ska hållas så fria som möjligt från allt som ens är i närheten av något naturligt.

Det vanligaste argumentet för att förbjuda hundar i parker är att barnen som vistas i parken inte ska behöva krypa omkring i hundarnas "föroreningar". Men allvarligt talat... Naturligtvis ska man som hundägare hålla sin hund kopplad och plocka upp det som går, men som jag har förstått så är det inte bara nr 2 som stör de som protesterar mest. My Gillberg (mp) som är hundägare och tillika stadsdelspolitiker har reagerat på att ”hundägarna har annekterat Folkets park som hundrastplats”. I sydsvenskan säger hon: "Jag tycker att det bra om det finns en hundfri zon. Det är lite jobbigt med allt hundpiss och hundbajs i parken. Man måste kunna släppa ner barnen för att krypa i gräset"

Om vi då bestämmer oss för att förbjuda hundar på vissa ställen, vad ska vi då göra åt folk med lite för mycket alkohol i kroppen som springer omkring och kissar, eller ännu bättre, spyr åt höger och vänster i dessa parker? Vad ska vi göra åt allt det fågelträck som är relativt omöjligt att undvika när man är ute i städernas parker? Har ni tänkt på hur mycket kaninlortar som finns överallt? Och vi ska inte ens börja tänka på hur många olika bakterier som finns i jorden under våra fötter. Detta är bara ett fåtal av alla de "risker" som möter oss när vi vistas i parkerna. Min poäng är alltså: Var går gränsen? Hur många av dessa, mer eller mindre, naturliga inslag ska vi förbjuda innan alla är nöjda? Inget, är mitt svar.

Allt detta innebär naturligtvis inte att man ska vara rädd för att låta sina barn att krypa omkring på offentliga gräsmattor. Jag tror nämligen att barn (och människor i allmänhet) mår bra av att utsättas för "skit" i rimliga mängder. Jag tror inte att det är av att krypa omkring på gräset som barn blir sjuka, utan i umgänget med andra människor. Jag tror också att det i en sund uppfostran ingår vett och etikett i umgänget med djur, både tama och vilda. Om man i tidig ålder lär sig förstå hundens språk så är riskerna avsevärt mindre att missförståd och ev. incidenter med hund inträffar senare i livet.

Det handlar ju till syvende och sist om ett givande och ett tagande och jag är övertygad om att om alla hundägare hade skött sig så hade inte ens diskossionen förekommit.

Det sista som lämnar människan...

...är halsduken. Ett tydligt tecken på att inte bara våren, utan även värmen, är på väg.

Trots att det känns som om vintern aldrig ska ta slut och att kylan går långt in i märgen så händer det plötsligt. Mössan läggs av först. Sedan är det vantarnas tur. De ligger iofs kvar i väskan för eventuellt kylslagna cykelturer på morgonen, men sannolikheten för att de kommer att användas minskar för varje dag som går.

Kvar är halsduken. I och för sig har den bruna yllevarianten bytts ut till en vit grovstickad i bomull eller en vårig schal, men den känns fortfarande alldeles nödvändig. Det stora steget, att lämna halsduken hemma, kommer nog inte tas än på ett tag. Säkerheten och värmen som en halsduk trots allt ger är för bra för att ge upp i april. Riskerna är för stora för tänk om man skulle frysa. Huaveda! Nä, halsduken får hänga med ett tag till. Om jag känner mig själv rätt kommer jag nog lägga av jackan innan....

Vårens dilemma

Jag finner det svårt att klä på mig nu för tiden. Detta är nämligen precis den tiden på året då man väldigt gärna vill ta på sig nya, frächa vårjackan, men eftersom det ser ut som att det kan ha varit frost under natten så slutar det med att man tar på sig vinterjackan... eller i alla fall höstjackan.

Jag inbillar mig dessutom att hela situationen är värre för mig eftersom jag gärna vill använda min vårjacka samtidigt som jag måste tänka på att vara så ledigt klädd så att jag utan problem ska kunna sitta minst en timme på bussen. Ovanpå det måste jag vara tillräckligt varmt klädd för att kunna kliva på cykeln och cykla den sista biten till jobbet.

Till historien hör att jag verkligen hatar att frysa. Jag brukar inte ha några som helst problem med att vara för varm, men att frysa är det värsta jag vet. På grund av mina klädproblem har jag utvecklat ett avancerat system av lager på lager. Jag har utvecklat systemet sedan ungefär 14-15 årsåldern då jag inte var speciellt intresserad av jackor överhuvudtaget (bristen på tonårsrevolt kan har gjort att jag revolterade mot ytterplagg i allmänhet, men det är en helt annan historia). Dessutom är min väska nästan alltid fullpackad med regnkläder av allehanda slag för de dagar då det fasansfulla regnet faller. Om det inte är ett helt regnställ så är det min oerhört fasionabla (not) regncape duluxe eller ett paraply. Man kan aldrig vara tillräckligt förberedd!

Resultatet av allt detta är att jag har en garderob som är lite lagom full av underbara kläder som inte alltid kommer till sin rätt eftersom jag hellre klär mig praktiskt än opraktiskt... Egentligen är det mest skorna som blir lidande eftersom jag har ett överflöd av pumps och pumps är inte det självklara valet att ha på sig när man arbetar med det jag arbetar med. Suck...Detta är förmodligen ett av tidernas dummaste i-landsproblem och jag ska genast ta tag i mig själv och göra något nyttigt istället för att sitta här och tycka synd om mina kläder.

Ha en bra helg!

Bensinskatten - ett nödvändigt ont!

Jag har fått ett mail vid ett antal gånger som uppmanar folk att skriva på en lista för att protestera mot de höga bensinskatterna. Detta inlägg är absolut inget påhopp mot de underbara människor som skickade listan till mig så tolka det inte så. Det som får mig att fundera är hur man i dagens samhälle kan vara villig att protestera mot ett av de starkaste styrmedlen vi har gentemot fossila bränslen. Vi matas ständigt med information om hur illa ställt det är med våra koldioxidutsläpp. Ska vi då verkligen gynna den industri som är den största boven? För det är ju så det blir i förlängningen. Höga bensinpriser leder (förhoppningsvis) till att färre människor köper bensin och då måste man i oljeindustrin och transportsektorn börja fundera på vad man kan göra annorlunda. Naturligtvis drabbar det oss som privatpersoner i det första ledet, men tanken bakom är ganska god.

Jag är definitivt inget helgon när det gäller bilkörning. Visst, jag pendlar med buss till jobb, men jag älskar att köra bil. För inte så länge sedan var jag dessutom väldigt nära att köpa en egen (bensin)bil. Enda anledningen till varför jag står ut med mig själv när jag kör omkring och släpper ut avgaser av allehanda slag är att jag vet att jag betalar miljöskatt för det onda jag gör. Jag betalar med glädje mer för mitt fossila bränsle om det kan bidra till att öka miljöbilspremien eller sänka skatten på miljövänliga drivmedel. Frågan är då: Är jag knäpp som vill göra det jag kan för miljön? Jag har, i detta skede av mitt liv, inga möjligheter att köpa en miljöbil. Jag kan lova er att drömmen om en alldeles egen biogasbil finns, men det ligger nog en bit in i framtiden. Tråkigt nog känner jag mig ganska ensam med min inställning att "rädda världen". Det jag märker är att i vår åldersgrupp är man antingen helt ointresserad eller en miljönörd. Själv anser jag mig vara lite av en kombination, men de flesta ser mig nog som en nörd... Egentligen är jag inte alls så duktig som många tror. Jag jobbar med miljöfrågor dagarna i ända, men det innebär inte att jag applicerar det fullt ut i mitt privatliv. Jag försöker, som de flesta andra, att duktigt sortera mina sopor och använda tygkasse/återanvända plastkassen istället för att köpa nya plastpåsar varje gång jag handlar, men jag tror att vi måste börja tänka lite vidare än så. Varje dag när jag står och väntar på bussen räknar jag de bilar som kör ut från Lund och kollar i hur många av bilarna som det finns passagerare. Det brukar bli i omkring 2 % av bilarna. Det är ju skrämmande! Det är ju så typiskt det svenska samhället att inte samåka för då blir man ju plötsligt beroende av någon och man kan inte flexa hur som helst. Allvarligt talat kan jag lätt räkna upp 5 personer som åker samma buss som jag alla dagar i veckan. Så mycket flexar vi...

Blähä

Ahhhgrrhh! Frustrationen är total när man har drivit ett projekt under ett antal månader och folk plötsligt börjar inse att det kan bli problem... Duh! Jag vet inte hur många gånger jag har försökt kommunicera vad mitt projekt innebär, men det slår ändå aldrig fel. Det är inte förrän allting sätter igång som man kläcker ur sig att det kan bli problem än här och än där. WTF. Är det bara jag här som tycker det är lättare att behandla problemen innan de dyker upp? Det är så typiskt denna ljuvliga byråkrati som jag, iofs stolt, är en del av. Jag är mest frustrerad på mig själv som inte kunde förutse detta. De problem som har uppstått är tack och lov inte början på någon undergång, men det känns ändå inte så kul att folk inte har tänkt på detta innan. Jag önskar jag kunde ha upptäkt det själv, men i det här fallet har jag ingen som helst koll på det datorsystem som används och då är det väldigt svårt att förutse problemen. Damn it! Jag ska nog ta och lära mig det där systemet ändå!

Stackars lilla blogg som får stå ut med mitt spottande och fräsande, men nu är jag iaf klar.

Makten, härligheten och helgen

Fredag eftermiddag och ett par timmar till ska tillbringas på jobb innan jag får packa ihop mig, ta hunden under armen och fira helg. Vi har inga direkta planer för helgen, men jag hoppas hinna med en liten träff med våra vänner som nyligen har fått barn, trimning av hunden, kanske inköp av hyllor som vi är i så stort behov av och slapperi. Om andan faller på går vi kanske ett par långpromenader också, men det hänger lite på vädret.

Jobbveckan har varit ganska intensiv och nu har äntligen alla verksamheter som är med i etapp 1 startat sin matavfallsinsamling. Nästa vecka kommer ev. pressen få information om miraklet, men det är nog bättre att köken har fått testa ett tag innan de frågas ut av påträngande journalister. Dom har hängt efter mig ett bra tag och velat ha information om projektet och nu när jag tänker på det lite så ska jag nog undanhålla det ett tag till så att jag får känna hur det egentligen är att ha total makt :)

Flickträffar

Denna veckan har jag lyckats planera in två höjdarkvällar. En träff med mina kära gymnasieflickor och en med flickorna i "Lundagänget". Det var länge sedan jag träffade alla och det ska bli väldigt trevligt.

Ikväll är det gymnasieflickornas tur. Vi ska käka gott och tillbringa kvällen med att uppdatera varandra om våra liv samt spela Wii. Trots att det i år är tio år sedan vi gick ut gymnasiet är vi ett litet gäng från samma klass som har försökt hålla kontakten. Det har gått i vågor, men nu är vi definitivt duktigare på att träffas än vi har varit på länge. Det hela började nog med söta E gifte sig förra året och då blev det en hel del återträffar. Det är ett riktigt härligt gäng tjejer och vi har alltid lika kul. Denna sommaren är det goa M:s tur att gifta sig och det innebär ju ännu fler träffar.

Imorgon är det Lundaflickornas tur och vi har lovat varandra en mysig lyxfika. Vi är vanligtvis ganska duktiga på spontanträffar tillsammans med våra sambos, men det är mer sällan vi bara träffas flickorna. Milchen har dessutom fått sitt lilla knyte så hon och hennes sambo har lite svårare för att få till spontanträffar.

Jag ser verkligen fram emot båda kvällarna och hoppas att arbetet inte kommer bli alltför lidande av sena kvällar. :)

En arbetsdag av alla arbetsdagar

Sitter på jobb, lite lagom trött, efter en intressant och relativt fullspäckad dag. Dagen har till fullo handlat om mitt huvudprojekt: matavfallsinsamling. Jag började med ett möte med Sysavs matavfallsgrupp. I denna ingår representanter från 14 olika kommuner i södra Skåne och alla jobbar mer eller mindre med matavfall. Mötena med denna grupp är alltid lika intressanta och informativa. Många gånger diskuterar vi de informationssatsningar som är ett måste när man ska införa ett nytt sophanteringssystem och så även idag. Än så länge verkar det som om den information, som jag ger till de verksamheter som har engagerats i projektet, är mycket bra. Det känns väldigt bra att få den bekräftelsen eftersom jag jobbar helt ensam utan erfarenhet av branchen. Efter en gemensam lunch begav jag mig från Svedala (där vi var) tillbaka till Ystad. Nästa möte förbereddes och sen for jag iväg till en av de större skolorna i Ystad för att informera personalen om projektet. Jag har insett att det ofta är förskolepersonal som är väldigt engagerade i miljöfrågor och att engagemanget blir sämre ju högre upp i skolorna man kommer, men på den här skolan märkte jag inte alls av sådana tendenser. De var lite skeptiska till vem som ska ta hand om påsen och faktiskt gå ut med den, men det är jag övertygad om att de kommer klara. Så här långt verkar faktiskt de flesta vara väldigt positiva och jag kan naturligtvis bara tacka och ta emot. Detta är ju trots allt den lätta biten och jag måste förbereda mig mentalt på att det förmodligen kommer bli väldigt annorlunda den dag jag ger mig ut i privata verksamheter och i hushåll. Den tiden, den sorgen...NU ligger jag på topp!

Sorgligt avsked

Igår fick jag ta farväl av min nya favorithäst. Hon är dräktig och är beräknad till maj, så det var sista gången jag red henne innan hon återvänder till sin ägare. Tyvärr lär hon inte komma tillbaka eftersom hon har stora problem med av sina hovar. Jag har ridit henne hela denna terminen och hon har varit alldeles ljuvlig. Lagom sur i boxen så att man tvingas fjäska (pussar och kramar), men extremt samarbetsvillig och duktig i ridhallen. Dessvärre fick vi inte sluta på topp. Trots att hon älskar att hoppa, så strejkade hon vilt och vi insåg att det inte var läge att pressa henne mer. Eftersom hon är så förjtust i att hoppa så strejkar hon inte förrän det verkligen är något som är fel. Det innebär att jag inte heller fick hoppa, utan istället rida runt på en något frustrerad häst.

I boxen efter lektionen fick hon lite extra kärlek innan jag tog mig i kragen och körde hem. Hela situationen känns mycket bättre när man vet att hon återvänder hem till en av sina bästa kompisar som hon saknade väldigt mycket i början av sin vistelse på ridskolan. Ett sorgligt avsked med ett lyckligt slut.

Mycket rök, men ingen eld

Det visade sig vara fullkomligt galna spekulationer som jag lade fram i mitt förra inlägg. Tack och lov. Med facit i hand vet jag faktiskt inte varför jag oroade mig så mycket. Indonesienbesöket kommer bli av och Mr A medverkar glatt. Jag kommer stå för de praktiska arrangemangen och eventuellt hålla ett litet anförande om mitt skötebarn. Nu gäller det att börja plugga engelska facktermer!

Fint besök - stor förlust?

Fick för ett par dagar sedan reda på att jag kommer stå som värdinna för ett besök från Indonesien. Detta är ju naturligtvis väldigt spännande, men av någon anledning får jag en konstig känsla i magtrakten.

Anledningen till varför det kommer ett gäng Indonesier till Ystad är för att den professor som vi samarbetar med på LTH har ett projekt som pågår i Indonesien. Nu har det visat sig att hans asiatiska kollegor har blivit intresserade av den Kustskyddspolicy som jag har skrivit. Av den anlednigen blev jag och min, vad ska jag kalla honom, mentor (??) ombedda att organisera en liten träff i Ystad. Ganska snabbt fick jag ett meddelande från min mentor där ha sa att jag skulle hålla i besöket och att han troligen inte kommer vara på plats. Det är inte ovanligt att han ofta är ute på olika uppdrag, men det som känns konstigt är att detta är ett typiskt tillfälle som Mr A aldrig skulle missa. Dessutom är det i slutet av maj, så det är ju god tid att ändra eventuella planer. Ovanpå allt har han bjudit in ett stort gäng av mina tidigare arbetskamrater (på förra kontoret) på fredagsfika idag. Detta är mycket ovanligt och konstigt eftersom han fyller år i typ december och det har vi redan firat, han jobbar inte längre med oss utan på en annan förvaltning och i övrigt kan jag inte tänka mig någon bra anledning förutom en (som egentligen är ganska otänkbar)... Kan det vara så att han tänker lämna sitt arbete på kommunen för att ägna resten av sin arbetsföra ålder till sin egen konsultfirma? Detta skulle vara en stor förlust för framförallt erosionsarbetet i kommunen. Han är den som har drivit frågan under väldigt lång tid, han har ovärderliga kontakter och en enorm kunskap.

Naturligtvis är det inte rätt att dra slutsatser på det här viset, men det känns som om alldeles för många pusselbitar passar ihop på ett oroväckande sätt. Jag håller tummarna för att jag är helt ute och cyklar, jag lär ju få reda på hur det ligger till i sinom tid.

Är det nödvändigt att sätta rubrik på allt?

Det var ett tag sedan jag skrev och det är väl i stor sett för att livet och dagarna har flutit förbi utan några större incidenter. Vi tillbringade en lugn helg i Lund: Fredagsmys och söndagsslapp med min kära tvillingsyster och hennes sambo; en "liten" promenad i lördags...till Södra Sandby, två mil tur och retur och värstingshopping i söndags med min syster: modegurun.

En helt ok helg!

Veckan så här långt har jag ägnat åt att slutföra etapp ett i mitt projekt. Elva kommunala storkök ska börja samla in matavfall och jag har varit ute i samtliga och informerat vid ett flertal tillfällen. Idag fick jag äntligen leverera kärl, stativ, biokorgar och påsar till en del av verksamheterna och nu kan jag bara hålla tummarna för att de ska göra ett bra jobb. Än så länge har alla varit väldigt positiva, men jag har redan börjat förbereda mig mentalt på att klagomålen kommer dyka upp. Förhoppningsvis ska jag kunna lösa de problem som uppstår.

Idag är det ridning igen. Eftersom det är hoppning så får vi se om jag har kommit ett fall närmare att bli en riktig ryttare imorgon.