Det sista som lämnar människan...

...är halsduken. Ett tydligt tecken på att inte bara våren, utan även värmen, är på väg.

Trots att det känns som om vintern aldrig ska ta slut och att kylan går långt in i märgen så händer det plötsligt. Mössan läggs av först. Sedan är det vantarnas tur. De ligger iofs kvar i väskan för eventuellt kylslagna cykelturer på morgonen, men sannolikheten för att de kommer att användas minskar för varje dag som går.

Kvar är halsduken. I och för sig har den bruna yllevarianten bytts ut till en vit grovstickad i bomull eller en vårig schal, men den känns fortfarande alldeles nödvändig. Det stora steget, att lämna halsduken hemma, kommer nog inte tas än på ett tag. Säkerheten och värmen som en halsduk trots allt ger är för bra för att ge upp i april. Riskerna är för stora för tänk om man skulle frysa. Huaveda! Nä, halsduken får hänga med ett tag till. Om jag känner mig själv rätt kommer jag nog lägga av jackan innan....