onsdag, april 30, 2008

Förbjudet för hundar


På flera ställen har det, den senaste tiden, dykt upp artiklar och debattinlägg om förbud mot hundar på än det ena och än det andra stället. Som hundägare ser jag det som en väldigt tråkig utveckling där allt fler av städerna ska hållas så fria som möjligt från allt som ens är i närheten av något naturligt.

Det vanligaste argumentet för att förbjuda hundar i parker är att barnen som vistas i parken inte ska behöva krypa omkring i hundarnas "föroreningar". Men allvarligt talat... Naturligtvis ska man som hundägare hålla sin hund kopplad och plocka upp det som går, men som jag har förstått så är det inte bara nr 2 som stör de som protesterar mest. My Gillberg (mp) som är hundägare och tillika stadsdelspolitiker har reagerat på att ”hundägarna har annekterat Folkets park som hundrastplats”. I sydsvenskan säger hon: "Jag tycker att det bra om det finns en hundfri zon. Det är lite jobbigt med allt hundpiss och hundbajs i parken. Man måste kunna släppa ner barnen för att krypa i gräset"

Om vi då bestämmer oss för att förbjuda hundar på vissa ställen, vad ska vi då göra åt folk med lite för mycket alkohol i kroppen som springer omkring och kissar, eller ännu bättre, spyr åt höger och vänster i dessa parker? Vad ska vi göra åt allt det fågelträck som är relativt omöjligt att undvika när man är ute i städernas parker? Har ni tänkt på hur mycket kaninlortar som finns överallt? Och vi ska inte ens börja tänka på hur många olika bakterier som finns i jorden under våra fötter. Detta är bara ett fåtal av alla de "risker" som möter oss när vi vistas i parkerna. Min poäng är alltså: Var går gränsen? Hur många av dessa, mer eller mindre, naturliga inslag ska vi förbjuda innan alla är nöjda? Inget, är mitt svar.

Allt detta innebär naturligtvis inte att man ska vara rädd för att låta sina barn att krypa omkring på offentliga gräsmattor. Jag tror nämligen att barn (och människor i allmänhet) mår bra av att utsättas för "skit" i rimliga mängder. Jag tror inte att det är av att krypa omkring på gräset som barn blir sjuka, utan i umgänget med andra människor. Jag tror också att det i en sund uppfostran ingår vett och etikett i umgänget med djur, både tama och vilda. Om man i tidig ålder lär sig förstå hundens språk så är riskerna avsevärt mindre att missförståd och ev. incidenter med hund inträffar senare i livet.

Det handlar ju till syvende och sist om ett givande och ett tagande och jag är övertygad om att om alla hundägare hade skött sig så hade inte ens diskossionen förekommit.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Av oss får du stående ovationer!

Anonym sa...

Heja Mona! Personligen förbjuder jag hellre barnen än hundar i våra städer och parker. De förstnämnda irriterar iallafall mig mer :P
Å andra sidan är jag ju oerhört skeptisk till förbud överhuvudtaget. I min lägenhet välkomnas Mona och Wilma när som! :)

Kram, S