Update: Earth Hour och hustittning

Trots att jag kände mig pigg som en mört och frisk som en nötkärna när vi återvände från semestern, så har den kalla vårvintern tagit ett grepp om min svaga kropp åter igen. Jag har aldrig tidigare varit med om att vakna med ögonen igenklistrade av var, men någon gång ska vara den första. Det är inte en speciellt angenäm upplevelse. Utöver variga ögon går jag med en ständig huvudvärk och sårig hals. Jag är helt enkelt inte riktigt på topp. Känner att jag behöver vila, men helgen bjuder på en massa spännande saker och därför ser möjligheterna för vila inte särskilt bra ut.

På lördag är det ju för övrigt Earth Hour. Hoppas att alla jag känner tar sitt ansvar och släcker ner alla elektriska prylar under en timmes tid. Själv ska jag vara på 15-årsfest, men jag kan garantera att mitt hem kommer vara fullkomligt nersläckt! Lite kul att jag såg reklamen för Earth hour första gången när vi var i DR. Då inser man verkligen att detta är en grej som inte bara är ett påhitt i Sverige utan att det kommer ske över hela världen. Miljönörden i mig tycker att det ska bli riktigt spännande att se vilken effekt det hela får.

Vi ska titta på hus i helgen. Efter semestern meddelade min sambo mig att nu var det dags att börja titta lite så att vi kommer underfund med vad vi vill ha. Problemet är att jag tror jag vill ha det här... Det första huset vi tittar på... Jag har en innerlig längtan om att få komma ut på landet. Att ha en egen trädgård och kunna se längre än in i grannens vardagsrum. Ha natur och friluftsliv bortom knuten och vakna av fågelkvitter istället för av ljuden av motorvägen och trafiken utanför. Suck! Vi får väl se vart detta leder...

WTF! Snö?

Vårlik helg

Jag hade lyxen att tillbringa en hel dag ensam på stan i lördags. Det flesta kanske tycker att detta låter ganska trist, men ack så fel ni har. När jag har ett uppdämt behov av shopping, så funkar det allra bäst om jag ger mig ut ensam.

Sagt och gjort. Efter en långpromenad med Vilmah gav jag mig av lagom till lunch. Jag hittade byxor, blusar, kuddar och smycken och jag hade jättekul! Till lunch tog jag ett par pölser med bröd på stående fot. Ah! Härligt!

Det enda som inte gick så bra var min klänningsjakt. Vi har fått äran att bli bjudna till två bröllop i år och jag känner för en ny klänning, men det var tydligen lättare sagt än gjort. Nåja, min kära sömmerska till moder kan kanske hjälpa mig, men det krävs fortfarande både mönster och tyg och framförallt är det bra om man har klart för sig vad för sorts klänning man vill ha...

Lördag kväll tillbringade vi med A & R och en härlig chili con carne.

Söndagen startade vi medn lunch i Björnstorp. Via en husvisning fortsatte sedan shoppandet på IKEA, men där hade jag sällskap. Skörden var god och kanske, kanske har vi våra hett efterlängtade gardiner i vardagsrummet snart.

Helgen avslutades med svärföräldrarna och mysmiddag. Finfin helg helt enkelt!

Hemma igen

Nu är jag tillbaka i verkligheten efter mer än tre veckors frånvaro. Skrivbordet håller i princip på att säcka ihop under tyngden av allt arbete som har lagts på hög.

Semestern var ljuvlig. Vi kom hem igår vid 20-tiden utvilade och glada. Den första veckan tillbringade vi huvudsakligen vid poolen eller vid havet. Den andra gav vi oss ut på lite äventyr och fick se lite av omgivningarna runt vår i övrigt ganska stängda tillvaro på hotellet. Vi har till och med lyckats få lite solbränna vilket är en stor bedrift, framförallt för mig, eftersom min hudfärg normalt ligger på gränsen till albino.

Jag tänkte egentligen bara meddela att vi har återvänt och måste återgå till jobbet. Inom kort ska jag försöka nedteckna lite mer omfattande information om resan och kanske även en eller två bilder.

Tills dess...

Snart är det dags!

Nu är det mindre än 12 timmar tills vi åker. Känns konstigt och fantastiskt på samma gång. Jag har ingen resfeber än, men jag känner på mig att den kommer komma förr eller senare.

Det känns lite knepigt att inte ha varit på jobbet på en hel vecka och sen åka på semester i två och en halv vecka till, men det var ju inte direkt planerat att bli sjuk så jag är bara tacksam för att sjukdomen kom innan och inte under resan.

Vi åker från Lund kl 7 imorgon bitti och om allting går som det ska så ska vi landa i Dominikanska Republiken ca kl 2 på natten till tisdag (svensk tid). 19 timmar resa... Ja, ja det ska nog gå bra. Fyra timmar kommer vi tillbringa på Frankfurts flygplats, så det är i alla fall inte non stop.

Jag vill inte lova några inlägg under resan, men jag kanske gör ett snabbt besök om det finns internet lätttillgängligt. På återhörande! :D

When she was bad, she was horrid.

Denna veckan har inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Jag var, tillsammans med sambo och tvillingsyster, i sommarstugan och fixade lite i helgen. Min käre fader hade en ganska otäck hosta, men han verkade i övrigt relativt pigg, så vi tänkte inte så mycket på det. I söndagskväll började jag också hosta. Jag hade iofs hostat en del innan, så jag funderade inte så mycket på saken förrän jag vaknade dagen efter och var helt nedslagen. Influensa... Tydligen var min käre fader extremt smittsam eftersom jag, min mor, min syster och en av våra bekanta som kom förbi en liten stund har blivit sjuka. Än så länge har H inte blivit sjuk och jag hoppas verkligen att han håller sig frisk. Det skulle inte vara så kul för honom att behöva ligga sjuk när vi är på resa.

Nu på fjärde sjukdagen börjar jag känna mig som en människa igen. Jag har till och med orkat stå upprätt så länge så att jag har klarat av att både gå ut med hunden och ta en dusch. Febern har släppt, men jag har en torrhosta som är riktigt besvärande, men det går i alla fall åt rätt håll.

Förvirrad

Det känns som tiden rinner ifrån mig!

Jag håller på med ett stort projekt på jobb som ska vara färdigt vid månadsslutet. Det är en Handlingsplan som följer på den kustskyddspolicy som jag har gjort. I handlingsplanen ska jag och en liten grupp "vetare" ge rekommendationer för hur vi bör förvalta olika delar av vår kust bl a med tanke på erosionsrisker nu och i framtiden. Grymt spännande, men det är inte lätt!

I helgen firade vi min älskades trettioårsdag. Han har den dåliga smaken att fylla år på Alla Hjärtans Dag, så ni fårstår kanske att den dagen inte är så högt prioriterad i vår lilla familj. Det firades med en liten klick nära, kära vänner och det var jättetrevligt.

Om 11 dagar åker vi iväg på semester. Känns väldigt bra om jag får säga det själv. Jag håller på att bli alldeles snurrig av vädret här hemma. Ena sekunden känner man solen värma kinden och fåglarna kvittrar så att man tror att öronen ska trilla av. I nästa sekund fryser tårarna till is när man cyklar på snorhala vägar, så det känns faktiskt helt ok att åka till ett land där årsmedeltemperaturen är 30 grader.

Sportlovet är ju annars en trevlig tilldragelse. Jag kommer ihåg den här tiden första året jag jobbade. Kroppen var efter x antal års skolgång tidinställd och ville inget hellre än vara ledig tillsammans med alla andra. Nu är jag bara otroligt tacksam för att det är gott om plats på bussen på väg till jobb! Det är inte dumt alls med skollov.

Så har jag äntligen fått min nya telefon. Är redan lite frustrerad eftersdom jag inte kan få larmet att fungera om telefonen är avstängd. Jag hatar att behöva ha på telefonen dag som natt. Känns inte bra alls. Trodde förresten att jag skulle blogga från telefonen på bussen idag, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Får se om jag klarar av det vid något annat tillfälle. Tills dess får jag stjäla till mig lite tid på jobb under fikarasterna. Allt för er skull ;)

Den nya kärleken

Vi har blivit med kamera!

Vi har äntligen införskaffat en väldigt efterlängtad, digital systemkamera och vi är i sjunde himlen! H har stått för den mycket noggranna förundersökning som slutligen ledde fram till köpet av en riktig höjdarkamera.

Jag har velat ha kamera ganska länge och jag tackar min lyckliga stjärna för att några av våra närmaste vänner är riktiga kamerafeaks och har på det viset lyckats påverka min andra hälft.

Nu fotograferar vi i tid och otid! Igår kunde jag inte låta bli att ta några häftiga gatlykta-i-snö bilder och trots att jag är lite ringrostig (gymnasiekurserna var ju ganska länge sedan nu) så blir det riktigt fina bilder.

Ni kan lite på att bilderna från Dominikanska republiken kommer vara av högsta kvalitet... :)

Jag vs. chefen

Idag ska jag på utvecklingssamtal.

Har fått en mall som jag ska fylla i som vi (jag och chefen) ska använda som underlag vid samtalet. Frågorna är ganska rakt på sak: "Hur är din och min relation, enligt dig?"

Jag är lyckligt lottad som har ett riktigt bra förhållande till min chef, men det måste ju vara riktigt jobbigt att besvara dessa frågorna om man inte har det. Förhoppningsvis känner chefen till om han har ett dåligt förhållande till någon av sina anställda (det kanske är ömsesidigt), men jag ställer mig ändå frågande till hur ärliga folk är i situatuioner som denna.

Jag vet med säkerhet att det finns folk på min arbetsplats som har synpunkter på olika saker. Inte så extremt allvarliga synpunkter, men det händer ändå att det ventileras med jämna mellanrum. Grejen är den att chefen aldrig är där just då.

Personligen tror jag på att man ska försöka ha ett så öppet förhållande som möjligt till sin chef. När jag tycker att något borde förändras, så säger jag till. Oftast ger jag också förslag på hur man skulle kunna genomföra förändringen och alltid får jag ett gensvar. Ibland är det positivt och ibland är det negativt, men det har ingen större betydelse vilket. Huvudsaken är att jag får ett svar för då känner jag att han åtminstone har lyssnat. Många av mina kollegor har massor av synpunkter, men de berättar sällan om dem för chefen coh därmed får de heller inget gehör.

Men vad gör man då om man inte får feedback trots att man ger sina synpunkter och förslag till chefen. Jag vet ärligt talat inte! Det måste ju kännas hur hopplöst som helst. Säger man upp sig? Genomlider man arbetsdagarna trots allt eller vågar man säga till när det blir dags för årets utvecklingssamtal...

Jag är tacksam för att jag än så länge inte har några dispyter med min chef. Jag har en tvillingsyster som har haft mer än sin beskärda del av puckochefter så jag har fått höra en hel del genom henne, men hon har gett sig tusan på att förändra sin situation vilket jag ger ser upp till henne för. Fler borde våga ändra sin situation om man inte trivs med den, men jag tror att det är lätt att man nedvärderar sig själv om man har arbetat på en och samma plats i årtionden, något som är relativt vanligt inom den kommunala sektorn.

Vi får väl se hur det här går. Kanske lär jag mig något nytt om chefen som jag inte visste tidigare. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv...

Sen sist

Det har varit lite öde här på bloggen den senaste veckan och det beror på att jag har varit krasslig, omotiverad och bara valt att vara så långt borta från en dator som möjligt. Jag känner mig fortfarande inte riktigt kry, men nu tror jag i alla fall att det är på bättringsvägen. Konstigt nog har det visat vara en riktig varannandagsgrej. Ena dagen kan jag känna mig helt ok och nästa dag går jag och hostar och fräser och känner mig alldeles tung och konstig i huvudet. En veckas vila har i alla fall varit bra och nu känns det mest som att den närmsta månaden bara kommer vara ett enda långt upplopp tills vi åker på semester.

Mitt lilla pyre har gått med tratt på huvudet i nästan två veckor och idag har hon äntligen blivit av med både tratt och stygn. Allting ser fint ut och jag har fått reda på att alla knölarna var godartade och inget att oroa sig för. Vilmah har verkligen varit helt exemplarisk under hela konvalescensen. Sedan hon väl vande sig, så verkar hon inte alls ha haft bekymmer med tratten. Hon har haft den på dag som natt och det har gått toppenbra. Ibland har hon varit frustrerad över att inte kunna klia sig i ögonen eller i öronen, men då har matte och husse fått rycka in.

Husse har också varit lite extra rädd om vår lilla älskling. Hon brukar ju normalt inte få ligga i soffan, men det har hon minsann fått göra nu när hon har varit lite ledsen. Jag försökte förklara för honom att det är lite svårt att förklara för en hund att hon helt plötsligt inte får ligga i soffan längre nu när hon är firsk, men han ville inte höra på det örat. Vi får väl se om han veknar.

På jobbet är det fortfarande mycket, men jag har försökt strukturera tiden så gott det går så förhoppningsvis ska jag inte känna mig alltför stressad. Om bara krassligheten kan släppa lite så orkar jag gå på 100% igen.

Det svåra valet

Oavsett om det var stress eller en liten influensa som besvärade mig förra veckan så börjar det i alla fall släppa nu. Fortfarande känner jag mig lite krasslig, men det är definitivt på bättringsvägen. Förra veckan var verkligen inte min vecka. Det som, så här i efterhand, kanske är det mest upprörande var att jag lyckades bli av med min mobiltelefon. Oerhört frustrerande!

Jag var telefonlös i två dagar och det var inte speciellt farligt. Det värsta av allt är att jag verkligen älskade min telefon. Jag la ner en massa tid på att hitta den telefonen som var bäst för mig. Schysst kamera, radio och Mp3-spelare, kalender, bra valmöjligheter till alarmet, wap och framförallt, riktigt snygg design!

Nu gissar jag att alla tänker att jag bara borde skaffa en likadan igen och visst vore det en utmärkt plan. Det är bara det att telefonen är införskaffad genom jobb och nu får vi inte lov att välja på vilka telefoner som helst...

Nu är det ju tre av de absolut finaste och nyaste telefonerna vi får välja på, men det är inte min telefon. Det kan tyckas att jag är bortskämd, men jag känner ändå att det är nödvändigt att få sörja lite. Nu påbörjas alltså arbetet som innebär att jag ska reda ut vilken av följande mobiltelefoner som är den bästa... Någon som vill hjälpa till?

Nokia N95 8Gb

SonyEricsson X1 Experia

SonyEricsson P1i

Håller mitt hjärta på att brista?

Veckan har varit tuff.
En massa flygande och farande på än det ena och än det andra. Konstiga, ustrukturerade arbetsdagar, en opererad hund och ovanpå allt, ett väldigt oangenämt tryck över bröskorgen. Det känns inte bra alls och jag vet inte vad det beror på. Efter besök på vårdcentralen igår vet jag i alla fall att jag inte har några problem med hjärtat och att blodtrycket och pulsen är exemplariska. Det handlar om att invänta provsvaren och se om de kan ge mig ett svar.

Alternativet är att obehagskänslan/trycket är orsakad/t av stress. Detta är ju inte helt otänkbart, men fortfarande ganska svårt för mig att acceptera. Grejen är ju den att jag började känna det när jag låg, väldigt avslappnad i soffan, och tittade på tv förra helgen. Inte ett stressmoment i sikte och ändå så kommer det. Konstigt.

Hursomhelst får framtiden utvisa hur länge jag ska behöva besväras av det här. Förhoppningsvis inte särskilt länge...

Vilmah, numera kallad Schweizerosten

Igår var dagen D för den stora operationen. Jag lämnade Vilmah 8.30 hos veterinären i Dalby. Han började med att känna lite på knölarna som jag har hittat och vi kom överens om att det var bäst att ta bort alla på en gång. Fyra stycken totalt.

Efter avlämningen begav jag mig till jobbet för en kort men intensiv arbetsdag. Min plan var att jag skulle ta 14.00-bussen tillbaka så att jag skulle kunna hämta Vilmah igen vid 15.00. Typiskt nog hade jag inte kollat upp busstiderna tillräckligt noga så det visade ju sig att det inte gick bussar varje halvtimme som det normalt gör på morgonen och på kvällen. Jag fick snällt stå och vänta, men hade turen att träffa en gammal klasskompis som nyligen hade fått barn, så jag fördrev den mesta tiden med henne.

Kl 15.30 fick jag äntligen träffa min älskade hund igen. Iförd plastkrage och full med plåsterlappar som ska suga upp eventuellt blod nu i början. Hon var lite omtöknad, men verkade glad att se oss.

Sen följde en kväll och natt med en massa gnäll. Hon verkade aldrig bli mätt och jag vågade inte ge henne för mycket eftersom jag trodde att hon kanske skulle kräka upp det igen. Hon har inte riktigt vant sig vid kragen heller. Går in i grejer och ser allmänt rolig ut när hon är ute och ska försöka lukta på marken. Stackars liten!

Kan ju inte låte bli att ge er lite bilder på spektaklet...

Mitt älskade lilla gryn behöver en operation

Vilmah har fått en juvertumör.

Jag var på snabbvisit hos veterinären i förra veckan för att kolla upp ett par "knölar" som jag har hittat på hennes ben. Veterinären var väldigt lugnande och sa att det förmodligen bara rör sig om fettknutor. Han bad mig vara uppmärksam så att de inte växte, för i sådana fall skulle jag höra av mig igen. Under helgen upptäckte jag dock en ny knuta i juvret som inte alls känns som de andra. När jag ringde veterinären i morse sa han att det med största sannolikhet är en juvertumör och att den bör opereras så fort som möjligt även om det skulle visa sig att den är godartad. Jag kastade mig på telefonen till Dalbyveterinären och fick en tid redan på onsdag. Då ska veterinären ta bort knölen i juvret och samtidigt titta på de andra knölarna och ev. även ta bort dem.

Shit, jag är verkligen inte alls redo för detta. Min hund är trots allt bara 7 år och har förhoppningsvis lång tid kvar. Jag har naturligtvis läst på lite grand och blivit lugnare. Det verkar nämligen som det är väldigt vanligt med juvertumörer. Enligt alla beskrivningar på hur den ska kännas så är Vilmahs knöl ganska stor, men känns ändå förhållandevis bra. Den är väl avgränsad och ganska rund. I stort sett är det bara att vänta och se... Jag är väldigt tacksam för att jag fick en tid så fort, för jag tror inte jag hade stått ut med att vänta. Jag vill bara att hon ska vara frisk, pigg och knölfri. Min älskade lilla hund!

Håll tummarna för oss!

Oplanerad övernattning

Ridningen har börjat igen efter juluppehållet. Det blev nästan så att jag missade första lektionen eftersom jag inte hade fått något terminsstarsbrev hem, men jag kände att något var på gång så jag kollade in hemsidan i måndags. Där stod det klart och tydligt att ridlektionerna skulle börja den 12 jan och eftersom jag vanligtvis rider på måndagar blev jag lite konfunderad. Jag var ju inte alls förberedd. Hade ingenting med mig så att jag skulle kunna sova över hos mina föräldrar som jag brukar. Fanns inte mycket annat att göra än att ringa och säga att jag inte kunde komma. När det var gjort ringde jag genast upp min kära moder och beklagade mig. Efter lite mammapepping ringde jag tillbaka till ridskolan och sa att jag kommer i alla fall. Sagt och gjort. Det där med smink, rena underkläder och p-piller är ju egentligen ganska överskattat. ;)

Lektionen var ljuvlig. Jag fick rida en ny häst som jag har varit lite nervös för tidigare. Nu visade det sig att han var helt underbar och vi passade ihop som hand i handske. Jag brukar ha svårt för att sitta tungt i sadeln när vissa hästar galopperar och travar, men inte här inte! Det var perfekt. Förhoppningsvis får jag rida honom igen och igen och igen och igen.

Som much to do, so little time

Även om bloggen har hängt upp sig på den stundande semestern så har livet inte gjort detsamma. Eller jo, lite förresten. :)

På jobbet håller jag som vanligt på med x antal grejer parallellt. Än så länge går det bra, men det brukar sluta med en mindre härdsmälta (eller att jag glömmer bort något). Det brukar iofs inte vara så allvarligt, men det är alltid betungande när det händer.

Det stora projektet som jag driver går raskt framåt just nu. Under 2009 har vi som mål att samla in 500 ton matavfall. Det är ganska mycket om man jämför med att vi än så länge (maj-dec) har samlat in ungefär ca 20 ton... Detta innebär naturligtvis ganska mycket jobb för min del. Jag började redan innan jul med att "ragga upp" det kommunala bostadsbolaget och nu i januari kommer jag sätta igång 2 av deras fastigheter (totalt ca 115 lägenheter). Förhoppningsvis tycker de att det fungerar bra och vill göra samma sak i alla fastigheter.

Parallellt med det försöker jag komma i kontakt med så många bostadsrättsföreningar och matavfallsproducernade verksamheter som jag kan. Det går sådär med verksamheterna, men jag är övertygad om att när väl en startar så kommer de andra efter.

Samtidigt som jag arbetar med matavfallsprojektet försöker jag få ordning på den Policy för förvaltning och skydd av kusten som jag har skrivit. Tidigare har det bara varit ett arbetsmaterial och nu försöker jag, med mina mycket bristande layout-kunskaper, göra dokumentet lite finare och läsvänligare. Tack vare bilder från en utmärkt fotograf så kan den nog bli riktigt snygg.

På samma gång håller jag, tillsammans med en mycket kompetent arbetsgrupp, på att göra en handlingsplan som en fortsättning på policyn. Ett utkast av handlingsplanen ska vara färdig i början av mars så att den kan användas som underlag vid budgetförhandlingarna. Känner en aning stress över detta, men det kommer nog att gå...

Sen är det ju verksamhetsberättelsen, KIMO, informationsuppdrag och föredrag, administration, nyhetsbrev, seminarier etc.etc.

Det är väldigt roligt att ha mycket att göra, tiden går så mycket snabbare då och det måste innebära att semestern närmar sig med stormsteg!

47 dagar till avresa!

Nu är det gjort!

:D

Fly away, far, far away

Vi har äntligen bestämt oss.

Den 2 mars åker vi (om inget oförutsätt händer).

Resan bokas ikväll eller imorgon.

Dominikanska Republiken + M&H = sant.

Bilden är lånad från http://www.vagabond.se/Resa/Reseguider/Hispaniola/Dominikanska_republiken/

Processen som har lett fram till detta beslut har varit ganska långdragen. Det började förra vårvintern när jag hade en förfärlig längtan att åka till Thailand. Jag har aldrig varit där och min käraste var där när han var liten. Då sa vi att i februari eller mars 2009 borde vi åka. När jag började fråga alla mina beresta vänner om vart i Thailand man ska åka så blev jag snart varse att alla tycker olika och allra helst ska man nog åka runt och se så mycket som bara är möjligt. Det gick inte riktigt ihop med våra planer som snarare går ut på att ligga så stilla som möjligt på en strand med palmer i två veckor. Det var då vi började titta på andra alternativ och ganska snabbt föll vi för Dominikanska republiken. Varför vet jag egentligen inte.

Vi började att kika runt på en massa olika hotell, köpte Lonely Planet's resebok och fantiserade om hur bra allting skulle bli. Så kom orkansäsongen och Hispaniola (ön som till hälften består av DR och till hälften Haiti) var en av de öar som drabbades hårdast. Jag började genast misströsta, men hoppet fanns kvar och ganska snabbt visade sig att DR trots allt hade klarat sig bra.

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och invänta lite billigare resor. Flera veckor gick och vi beslutade oss för att avvakta så länge som möjligt. Vi var ganska övertygade om att finanskrisen skulle hjälpa oss på traven, men icke sa nicke. Priserna sjönk marginellt och plötsligt blev en restresa till Thailand aktuellt igen. Allt ställdes på sin spets när vi, den 28 dec, blev erbjudna att följa med Håkans bror och hans sambo till Thailand. Planet skulle gå den 31 dec. Jag sa tvärt nej och förstod direkt att den resan vi har planerat inte innehåller något kringflackande vetintevarviskabo-resande, inte heller ska någon annan än vi vara med och framförallt ska resan gå dit vi vill - även om man får betala lite mer.

Beslutet är taget och det känns helt underbart!

I långa drag

Min ledighet började redan den 19 dec. Nåja, jag var inte direkt ledig utan mådde lite tjyvens och stannade hemma från jobb. Försökte jobba lite hemifrån, men eftersom det inte var planerat att stanna hemma så blev det inte så mycket av det. Det händer nämligen att jag jobbar hemifrån de dagar då jag har möten i västra delen av Skåne. Det blir en fasligt massa bussåkande fram och tillbaka annars. Vi de tillfällena tar jag alltid med material från jobbet som jag kan arbeta med, men så var ju inte fallet denna gång.

Hur som helst så piggnade jag till framåt eftermiddagen och trots att det är förbjudet i vårt hushåll (inget jobb = inget kul) så fick jag följa med på ett efterlängtat julmys hos makarna Neldeborn i deras fina lilla hus.

Helgen förflöt förhållandevis lugnt och jag avslutade alla mina julbestyr genom att tillbringa en hel dag ensam på stan. Det var alldeles ljuvligt!

På måndagen innan jul packade jag väskorna och begav mig till landet. Min käre sambo skulle jobba två dagar till (!) och jag hade ingen större lust att sitta och glo i stan. Hos mina underbara föräldrar kan man nästan drunkna i julmys och jag fick precis tillräckligt under en kväll för att komma i rätt justämning. Lillejulaftons morgon packade jag igen och begav mig till svärföräldrarna. En ny tradition skapades då jag och min nyaste svägerska mötte upp i Skurup och begav oss direkt till stallet där hon tar lektioner för att ta en ridtur. Det gick sådär, men jag kommer inte ge mig. Det är toppen att få rida på andra hästar än dom jag är van vid, men det tar å andra sidan lite tid innan man kommer in i det. Kul är det i alla fall! Lillejulaftons kväll tillbringade jag med hela min kära svärfamilj med god mat och trevligt umgänge.

På julaftonsmorgonen begav jag mig ut på landet igen och där stannade jag sedan ända tills nyåret började nalkas. En traditionsenlig och superhärlig jul firades med massor av mys, men även lite sorg (första julen för min svägerska utan hennes mamma som gick bort i somras). Dagen efter julafton samlades även våra respektive hemma på landet för ytterligare julfirande. Sällskapsspel, långa promenader i skogen och allmänt julmys flöt förbi i ett glittrande och gnistrande julskimmer.

I mellandagarna firade hela familjen, som alltid, min storasyster och lillasyster som fyller år dagarna efter varandra. Jag hann med att tillbringa lite tid i sommarstugan också innan det blev dags att dra sig tillbaka till den lilla storstaden. Innan det nya året kom lyckades vi (alla systrar och nästan alla respektive) tillbringa en hel dag av shopping på mellandagsrean. För min del handlade det iofs snarare om ickeshopping eftersom jag inte ens betalade för min fika...

På nyårsafton fick vi ett meddelande om att värdparet till festen vi skulle till hade gått och fått magsjuka, så vi blev plötsligt festlösa. Det hela ordnade sig till det bästa när våra kära vänner i Trelleborg beslutade sig för att inkludera oss i sin fest. Stort tack för det, det var extremt snällt! (puss)

De sista dagarna av ledigheten kände jag mest ångest över. Jag belutade för att göra det bästa av situationen och det slutade med att vi hann med en massa roliga aktiviteter: tillfixning i sommarstugan, middag med fina lundagänget, riktig mellandagsshopping, promenader och allmänt mys.

Kort sagt var den här ledigheten mycket välbehövlig och hur mysig som helst!

Slipping through my fingers...

Första dagen tillbaka på jobbet efter 18 dagars juluppehåll... Känns inte så himla kul faktiskt, men jag kommer nog snart in i det igen.

Jag har försökt hålla mig borta från datorn under ledigheten eftersom jag anser mig tillbringa tillräckligt med tid vid den när jag är på jobbet. Av den anledningen kommer ni uppdateras om alla trevliga ledighetshändelser lite i efterhand, men det är ju inte speciellt ovanligt eftersom jag trots allt lever efter devisen: Bättre sent än aldrig.

Stay tuned!