Det svåra valet

Oavsett om det var stress eller en liten influensa som besvärade mig förra veckan så börjar det i alla fall släppa nu. Fortfarande känner jag mig lite krasslig, men det är definitivt på bättringsvägen. Förra veckan var verkligen inte min vecka. Det som, så här i efterhand, kanske är det mest upprörande var att jag lyckades bli av med min mobiltelefon. Oerhört frustrerande!

Jag var telefonlös i två dagar och det var inte speciellt farligt. Det värsta av allt är att jag verkligen älskade min telefon. Jag la ner en massa tid på att hitta den telefonen som var bäst för mig. Schysst kamera, radio och Mp3-spelare, kalender, bra valmöjligheter till alarmet, wap och framförallt, riktigt snygg design!

Nu gissar jag att alla tänker att jag bara borde skaffa en likadan igen och visst vore det en utmärkt plan. Det är bara det att telefonen är införskaffad genom jobb och nu får vi inte lov att välja på vilka telefoner som helst...

Nu är det ju tre av de absolut finaste och nyaste telefonerna vi får välja på, men det är inte min telefon. Det kan tyckas att jag är bortskämd, men jag känner ändå att det är nödvändigt att få sörja lite. Nu påbörjas alltså arbetet som innebär att jag ska reda ut vilken av följande mobiltelefoner som är den bästa... Någon som vill hjälpa till?

Nokia N95 8Gb

SonyEricsson X1 Experia

SonyEricsson P1i

Håller mitt hjärta på att brista?

Veckan har varit tuff.
En massa flygande och farande på än det ena och än det andra. Konstiga, ustrukturerade arbetsdagar, en opererad hund och ovanpå allt, ett väldigt oangenämt tryck över bröskorgen. Det känns inte bra alls och jag vet inte vad det beror på. Efter besök på vårdcentralen igår vet jag i alla fall att jag inte har några problem med hjärtat och att blodtrycket och pulsen är exemplariska. Det handlar om att invänta provsvaren och se om de kan ge mig ett svar.

Alternativet är att obehagskänslan/trycket är orsakad/t av stress. Detta är ju inte helt otänkbart, men fortfarande ganska svårt för mig att acceptera. Grejen är ju den att jag började känna det när jag låg, väldigt avslappnad i soffan, och tittade på tv förra helgen. Inte ett stressmoment i sikte och ändå så kommer det. Konstigt.

Hursomhelst får framtiden utvisa hur länge jag ska behöva besväras av det här. Förhoppningsvis inte särskilt länge...

Vilmah, numera kallad Schweizerosten

Igår var dagen D för den stora operationen. Jag lämnade Vilmah 8.30 hos veterinären i Dalby. Han började med att känna lite på knölarna som jag har hittat och vi kom överens om att det var bäst att ta bort alla på en gång. Fyra stycken totalt.

Efter avlämningen begav jag mig till jobbet för en kort men intensiv arbetsdag. Min plan var att jag skulle ta 14.00-bussen tillbaka så att jag skulle kunna hämta Vilmah igen vid 15.00. Typiskt nog hade jag inte kollat upp busstiderna tillräckligt noga så det visade ju sig att det inte gick bussar varje halvtimme som det normalt gör på morgonen och på kvällen. Jag fick snällt stå och vänta, men hade turen att träffa en gammal klasskompis som nyligen hade fått barn, så jag fördrev den mesta tiden med henne.

Kl 15.30 fick jag äntligen träffa min älskade hund igen. Iförd plastkrage och full med plåsterlappar som ska suga upp eventuellt blod nu i början. Hon var lite omtöknad, men verkade glad att se oss.

Sen följde en kväll och natt med en massa gnäll. Hon verkade aldrig bli mätt och jag vågade inte ge henne för mycket eftersom jag trodde att hon kanske skulle kräka upp det igen. Hon har inte riktigt vant sig vid kragen heller. Går in i grejer och ser allmänt rolig ut när hon är ute och ska försöka lukta på marken. Stackars liten!

Kan ju inte låte bli att ge er lite bilder på spektaklet...

Mitt älskade lilla gryn behöver en operation

Vilmah har fått en juvertumör.

Jag var på snabbvisit hos veterinären i förra veckan för att kolla upp ett par "knölar" som jag har hittat på hennes ben. Veterinären var väldigt lugnande och sa att det förmodligen bara rör sig om fettknutor. Han bad mig vara uppmärksam så att de inte växte, för i sådana fall skulle jag höra av mig igen. Under helgen upptäckte jag dock en ny knuta i juvret som inte alls känns som de andra. När jag ringde veterinären i morse sa han att det med största sannolikhet är en juvertumör och att den bör opereras så fort som möjligt även om det skulle visa sig att den är godartad. Jag kastade mig på telefonen till Dalbyveterinären och fick en tid redan på onsdag. Då ska veterinären ta bort knölen i juvret och samtidigt titta på de andra knölarna och ev. även ta bort dem.

Shit, jag är verkligen inte alls redo för detta. Min hund är trots allt bara 7 år och har förhoppningsvis lång tid kvar. Jag har naturligtvis läst på lite grand och blivit lugnare. Det verkar nämligen som det är väldigt vanligt med juvertumörer. Enligt alla beskrivningar på hur den ska kännas så är Vilmahs knöl ganska stor, men känns ändå förhållandevis bra. Den är väl avgränsad och ganska rund. I stort sett är det bara att vänta och se... Jag är väldigt tacksam för att jag fick en tid så fort, för jag tror inte jag hade stått ut med att vänta. Jag vill bara att hon ska vara frisk, pigg och knölfri. Min älskade lilla hund!

Håll tummarna för oss!

Oplanerad övernattning

Ridningen har börjat igen efter juluppehållet. Det blev nästan så att jag missade första lektionen eftersom jag inte hade fått något terminsstarsbrev hem, men jag kände att något var på gång så jag kollade in hemsidan i måndags. Där stod det klart och tydligt att ridlektionerna skulle börja den 12 jan och eftersom jag vanligtvis rider på måndagar blev jag lite konfunderad. Jag var ju inte alls förberedd. Hade ingenting med mig så att jag skulle kunna sova över hos mina föräldrar som jag brukar. Fanns inte mycket annat att göra än att ringa och säga att jag inte kunde komma. När det var gjort ringde jag genast upp min kära moder och beklagade mig. Efter lite mammapepping ringde jag tillbaka till ridskolan och sa att jag kommer i alla fall. Sagt och gjort. Det där med smink, rena underkläder och p-piller är ju egentligen ganska överskattat. ;)

Lektionen var ljuvlig. Jag fick rida en ny häst som jag har varit lite nervös för tidigare. Nu visade det sig att han var helt underbar och vi passade ihop som hand i handske. Jag brukar ha svårt för att sitta tungt i sadeln när vissa hästar galopperar och travar, men inte här inte! Det var perfekt. Förhoppningsvis får jag rida honom igen och igen och igen och igen.

Som much to do, so little time

Även om bloggen har hängt upp sig på den stundande semestern så har livet inte gjort detsamma. Eller jo, lite förresten. :)

På jobbet håller jag som vanligt på med x antal grejer parallellt. Än så länge går det bra, men det brukar sluta med en mindre härdsmälta (eller att jag glömmer bort något). Det brukar iofs inte vara så allvarligt, men det är alltid betungande när det händer.

Det stora projektet som jag driver går raskt framåt just nu. Under 2009 har vi som mål att samla in 500 ton matavfall. Det är ganska mycket om man jämför med att vi än så länge (maj-dec) har samlat in ungefär ca 20 ton... Detta innebär naturligtvis ganska mycket jobb för min del. Jag började redan innan jul med att "ragga upp" det kommunala bostadsbolaget och nu i januari kommer jag sätta igång 2 av deras fastigheter (totalt ca 115 lägenheter). Förhoppningsvis tycker de att det fungerar bra och vill göra samma sak i alla fastigheter.

Parallellt med det försöker jag komma i kontakt med så många bostadsrättsföreningar och matavfallsproducernade verksamheter som jag kan. Det går sådär med verksamheterna, men jag är övertygad om att när väl en startar så kommer de andra efter.

Samtidigt som jag arbetar med matavfallsprojektet försöker jag få ordning på den Policy för förvaltning och skydd av kusten som jag har skrivit. Tidigare har det bara varit ett arbetsmaterial och nu försöker jag, med mina mycket bristande layout-kunskaper, göra dokumentet lite finare och läsvänligare. Tack vare bilder från en utmärkt fotograf så kan den nog bli riktigt snygg.

På samma gång håller jag, tillsammans med en mycket kompetent arbetsgrupp, på att göra en handlingsplan som en fortsättning på policyn. Ett utkast av handlingsplanen ska vara färdig i början av mars så att den kan användas som underlag vid budgetförhandlingarna. Känner en aning stress över detta, men det kommer nog att gå...

Sen är det ju verksamhetsberättelsen, KIMO, informationsuppdrag och föredrag, administration, nyhetsbrev, seminarier etc.etc.

Det är väldigt roligt att ha mycket att göra, tiden går så mycket snabbare då och det måste innebära att semestern närmar sig med stormsteg!

47 dagar till avresa!

Nu är det gjort!

:D

Fly away, far, far away

Vi har äntligen bestämt oss.

Den 2 mars åker vi (om inget oförutsätt händer).

Resan bokas ikväll eller imorgon.

Dominikanska Republiken + M&H = sant.

Bilden är lånad från http://www.vagabond.se/Resa/Reseguider/Hispaniola/Dominikanska_republiken/

Processen som har lett fram till detta beslut har varit ganska långdragen. Det började förra vårvintern när jag hade en förfärlig längtan att åka till Thailand. Jag har aldrig varit där och min käraste var där när han var liten. Då sa vi att i februari eller mars 2009 borde vi åka. När jag började fråga alla mina beresta vänner om vart i Thailand man ska åka så blev jag snart varse att alla tycker olika och allra helst ska man nog åka runt och se så mycket som bara är möjligt. Det gick inte riktigt ihop med våra planer som snarare går ut på att ligga så stilla som möjligt på en strand med palmer i två veckor. Det var då vi började titta på andra alternativ och ganska snabbt föll vi för Dominikanska republiken. Varför vet jag egentligen inte.

Vi började att kika runt på en massa olika hotell, köpte Lonely Planet's resebok och fantiserade om hur bra allting skulle bli. Så kom orkansäsongen och Hispaniola (ön som till hälften består av DR och till hälften Haiti) var en av de öar som drabbades hårdast. Jag började genast misströsta, men hoppet fanns kvar och ganska snabbt visade sig att DR trots allt hade klarat sig bra.

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och invänta lite billigare resor. Flera veckor gick och vi beslutade oss för att avvakta så länge som möjligt. Vi var ganska övertygade om att finanskrisen skulle hjälpa oss på traven, men icke sa nicke. Priserna sjönk marginellt och plötsligt blev en restresa till Thailand aktuellt igen. Allt ställdes på sin spets när vi, den 28 dec, blev erbjudna att följa med Håkans bror och hans sambo till Thailand. Planet skulle gå den 31 dec. Jag sa tvärt nej och förstod direkt att den resan vi har planerat inte innehåller något kringflackande vetintevarviskabo-resande, inte heller ska någon annan än vi vara med och framförallt ska resan gå dit vi vill - även om man får betala lite mer.

Beslutet är taget och det känns helt underbart!

I långa drag

Min ledighet började redan den 19 dec. Nåja, jag var inte direkt ledig utan mådde lite tjyvens och stannade hemma från jobb. Försökte jobba lite hemifrån, men eftersom det inte var planerat att stanna hemma så blev det inte så mycket av det. Det händer nämligen att jag jobbar hemifrån de dagar då jag har möten i västra delen av Skåne. Det blir en fasligt massa bussåkande fram och tillbaka annars. Vi de tillfällena tar jag alltid med material från jobbet som jag kan arbeta med, men så var ju inte fallet denna gång.

Hur som helst så piggnade jag till framåt eftermiddagen och trots att det är förbjudet i vårt hushåll (inget jobb = inget kul) så fick jag följa med på ett efterlängtat julmys hos makarna Neldeborn i deras fina lilla hus.

Helgen förflöt förhållandevis lugnt och jag avslutade alla mina julbestyr genom att tillbringa en hel dag ensam på stan. Det var alldeles ljuvligt!

På måndagen innan jul packade jag väskorna och begav mig till landet. Min käre sambo skulle jobba två dagar till (!) och jag hade ingen större lust att sitta och glo i stan. Hos mina underbara föräldrar kan man nästan drunkna i julmys och jag fick precis tillräckligt under en kväll för att komma i rätt justämning. Lillejulaftons morgon packade jag igen och begav mig till svärföräldrarna. En ny tradition skapades då jag och min nyaste svägerska mötte upp i Skurup och begav oss direkt till stallet där hon tar lektioner för att ta en ridtur. Det gick sådär, men jag kommer inte ge mig. Det är toppen att få rida på andra hästar än dom jag är van vid, men det tar å andra sidan lite tid innan man kommer in i det. Kul är det i alla fall! Lillejulaftons kväll tillbringade jag med hela min kära svärfamilj med god mat och trevligt umgänge.

På julaftonsmorgonen begav jag mig ut på landet igen och där stannade jag sedan ända tills nyåret började nalkas. En traditionsenlig och superhärlig jul firades med massor av mys, men även lite sorg (första julen för min svägerska utan hennes mamma som gick bort i somras). Dagen efter julafton samlades även våra respektive hemma på landet för ytterligare julfirande. Sällskapsspel, långa promenader i skogen och allmänt julmys flöt förbi i ett glittrande och gnistrande julskimmer.

I mellandagarna firade hela familjen, som alltid, min storasyster och lillasyster som fyller år dagarna efter varandra. Jag hann med att tillbringa lite tid i sommarstugan också innan det blev dags att dra sig tillbaka till den lilla storstaden. Innan det nya året kom lyckades vi (alla systrar och nästan alla respektive) tillbringa en hel dag av shopping på mellandagsrean. För min del handlade det iofs snarare om ickeshopping eftersom jag inte ens betalade för min fika...

På nyårsafton fick vi ett meddelande om att värdparet till festen vi skulle till hade gått och fått magsjuka, så vi blev plötsligt festlösa. Det hela ordnade sig till det bästa när våra kära vänner i Trelleborg beslutade sig för att inkludera oss i sin fest. Stort tack för det, det var extremt snällt! (puss)

De sista dagarna av ledigheten kände jag mest ångest över. Jag belutade för att göra det bästa av situationen och det slutade med att vi hann med en massa roliga aktiviteter: tillfixning i sommarstugan, middag med fina lundagänget, riktig mellandagsshopping, promenader och allmänt mys.

Kort sagt var den här ledigheten mycket välbehövlig och hur mysig som helst!

Slipping through my fingers...

Första dagen tillbaka på jobbet efter 18 dagars juluppehåll... Känns inte så himla kul faktiskt, men jag kommer nog snart in i det igen.

Jag har försökt hålla mig borta från datorn under ledigheten eftersom jag anser mig tillbringa tillräckligt med tid vid den när jag är på jobbet. Av den anledningen kommer ni uppdateras om alla trevliga ledighetshändelser lite i efterhand, men det är ju inte speciellt ovanligt eftersom jag trots allt lever efter devisen: Bättre sent än aldrig.

Stay tuned!

Mer jul, ge mig - mer jul!

Vid det här laget är julen ganska färdigfirad, men jag sitter fortfarande hemma hos mina mysiga föräldrar och njuter av julgodis, lantluft och ledighet. Jag har, som traditionen bjuder, firat jul hos min kärastes familj på lillejulafton och med min egen, älskade familj på julafton. Allt har varit supermysigt och många julklappsönskningar har slagit in. Mellandagarna har jag, så här långt, tillbringat ute på landet med allehanda födelsedagsfirande, långa skogspromenader med hundarna och allmänt mys. :)

Imorgon är "softandet" över och vi ska ta tag i lite roligt arbete i sommarstugan. Golv och tak ska läggas och snart ska det kanske till och med bli beboeligt...

I övermorgon återvänder jag så till staden för att ge mig ut och slåss i reaträsket. Förhoppningsvis har den värsta rusningen lagt sig, men sannolikheten för det är nog inte så stor. Hur som helst ska jag ge mig ut tillsammans med alla systrar och respektive, så det hela handlar väl mest om att vi ska göra något trevligt tillsammans. Får se hur trevligt det blir... ;)

Hoppas alla fina vänner och bekanta har haft en lika trevlig jul som jag. Önskar er en God Fortsättning och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Jordskalv i Skåne

Idag väcktes jag 06.18 av att hela sängen skakade. Det pågick i ungefär 20 sekunder och jag förstod direkt vad det var jag upplevde. Mitt livs första jordskalv...det var underbart! Hysteriskt skrämmande, men om man någongång ska uppleva ett jordskalv så är Skåne rätt plats att befinna sig på. Risken för att ett jordskalv ska vara väldigt allvarligt här är inte så stort.

Det är min inre, slumrande geolog som blir extremt fascinerad av det här. Sannolikheten att man får uppleva ett jordskalv i Sverige är ju trots allt inte så förfärligt stor. Det senaste som kändes i Sverige var iofs bara för fyra år sedan. Den jordbävningens epicentrum låg vid Kaliningrad och man kunde känna skakningar bl a i övre och mellersta Sydsverige.

Morgonens jordskalv bedöms ligga på mellan 4,5 och 5 på Richterskalan. De första angivelserna för epicentrum är ca 6 mil öster om Malmö och 9 km nordöst om Ystad. Det är många som säkert anser att det är konstigt att det sker jordbävningar i Skåne, men det är faktiskt inte så märkligt som man skulle kunna tro. Trots att Sverige i stort sett ligger mitt på en kontinentlaplatta så genomkorsas Skåne från nordväst till sydöst av en svaghetszon som kallas Tornqvistzonen (zonen sträcker sig fårn Norge ner till Polen). Det är i denna zon som horstarna, de som vi normalt kallar Romeleåsen, Söderåsen och Linderödsåsen, ligger och det är en ganska instabil zon om man ser det ur ett geologiskt tidsperspektiv. I denna zon har det också förekommit vulkaner av vilka rester finns kvar än idag. Mycket pekar på att det är någonstans i den zonen som epicentrum har legat. Nu är ju jag inte att någon expert inom området och det finns helt säkert andra troliga anledningar till skalvet.

Hur som helst så tror jag på allvar att vi precis har upplevt något historiskt. För en hobbygeolog kan det knappt bli häftigare än så här!

Nu väntar vi bara på efterskalven!

Tillagt 10.01
Tydligen är jordskalv i Sverige vanligare än man tror även om de flesta är för svaga för att kännas. Man lär sig något nytt...

Sådärja!

Efter en mycket givande helg, har så äntligen jullugnet lägrat sig.

I lördags gav jag mig ut ensam på stan för att göra ett julklappsryck och det gick förvånansvärt bra! Det är fortfarande en del småsaker som ska fixas, men i stort sett är min del av inköpen klara.

När kvällen började närma sig gav vi oss av till Skurup och tillbringade en mysig kväll med svärföräldrarna. God mat, en härlig film och trevligt umgänge.

I söndags fortsatte vår turné och nästa anhalt var Svarte med storasyster och make. Där hade familj och vänner samlats för ytterligare en dag i mysets tecken. Vi sysselsatte oss med julfika, tv-spel och värmande soppa. Kan det bli bättre?

Helgen var helskön och saker och ting blir bara bättre av att jag jobbade flitigt förra veckan. Det innebär att årests sista arbetsvecka kommer bli förhållandevis lugn. Mycket väl planerat om jag får säga det själv.

Tjänsteresan i Lettland

Kom hem från tjänsteresan igår och är tillbaka i vardagen igen. Skönt. Jag tycker det är väldigt kul att resa, speciellt när det handlar om att vara delaktig i en inspirerande konferens, men det är ändå oändligt ljuvligt att komma hem.

Konferensen, eller seminariet som det egentligen var, gick väldigt bra. Vi hade bjudit in ett antal föreläsare som huvudsakligen pratade om kustskydd och erosion, men även om det projekt som Organisationen ska sjösätta inom kort. Jag agerade sekreterare under dagarna och minglade så gott jag kunde på kvällarna. Fick bra kontakt med en geolog från Nederländerna, en värmlänning som är expert på hur man söker EU-bidrag samt en svensk riksdagsledamot som verkar kunna vara bra att ha när man behöver någon som kan göra lite ljud ifrån sig. Förhoppningsvis kan vi dra nytta av dessa kompetenser i framtida kustskyddsprojekt i kommunen.

Lettland var för övrigt ett spännande ställe att besöka. En av de första sakerna jag la märke till var att det helt och hållet saknades alla typer av julpynt. Det var i stort sett bara på hotellet som de hade pyntat, inget alls på huvudgatan i staden där vi var och nästan helt obefintligt i Riga när vi gjorde studiebesök där. Konstigt, men de sparar kanske på det... När man kommer utomlands brukar det tvärtom vara ännu mer komers än här i Sverige (jmf Tyskland, USA, Irland) Men så har jag ju å andra sidan aldrig varit i Lettland kring juletid, så detta kanske inte är konstigt alls. Hur som helst så var vi i en stad som heter Jurmala. Det är tydligen en känd och relativt stor badort med många stora hotell och urtjusiga träsommarvillor, men ännu fler mycket nergångna och slitna trävillor som en gång i tiden säkert har varit väldigt fina. Det verkade som om det fanns en bevarandeplan för alla dessa hus, men att pengarna saknades. Det är dessvärre troligen alltför vanligt i dessa trakter. Riga, som vi också besökte, kan vara väl värt ett besök på sommaren. Den gamla staden är otroligt välbevarad även om vissa av husen där såg ut att ha blivit renoverade med plastic padding.

Hotellet som vi bodde på var fint, men det verkar som om de var starkt påverkade av finanskrisen. Helst av allt ville de att vi skulle betala allting direkt och kontant. Jag har aldrig någonsin varit på ett hotell där man måste lämna en deposition i receptionen för att få tillgång till minibaren. Självklart finns ju alltid risken för att saker försvinner, men efter att ha avtvingat alla gäster samtliga personuppgifter, passnummer och kreditkortsnummer, så borde de ju nöja sig med att i värsta fall efterfakturera folk som inte betalar det som de tagit. Lite underligt, minst sagt...

Fick förresten ett samtal när jag var på väg igenom säkerhetskontrollen på Kastrup från en av våra lokala tidningar så nu kan våra invånare ännu mer om mitt lilla projekt. För en gångs skull är jag riktigt nöjd med artikeln trots att jag inte hade möjlighet att korrekturläsa den. Det innebär förhoppningsvis att jag, till viss del, kanske har blivit lite bättre på att kommunicera ut mitt budskap. Finfint jobbat!

Hotelltankar 2

Sitter återigen på ett hotellrum i en av de Baltiska staterna. Denna gången är det i Lettland, förra gången var det i Litauen. Än så länge har jag bara sett Lettland i mörker så jag kan inte uttala mig särskilt mycket om landet. Hotellet däremot är väldigt fint så när som på ett totalt obefintligt utbud av engelska tv-kanaler.

Anledningen till varför jag är här är att jag ska delta i ytterligare en KIMO-aktivitet. Denna gången är det en konferens på två dagar som jag faktiskt har varit med och delplanerat. Jag fick även den stora "äran" att värva föredragshållare till konferensen vilket var något besvärligt. Nåja, den ena gick helt smärtfritt eftersom det är en person jag känner sedan tidigare. Den andre är en holländsk man som representerar ett företag som jag inte ens kan uttala namnet på. Bara där kan man ju se att det skulle gå käpp rätt... Tack och lov, efter lite ringande hit och dit, fick jag tag i mannen och han lät sig övertalas. Puh!

Trots att jag ska delta i en spännande konferens imorgon kan jag dock inte låta bli att känna mig lite bitter. Just nu tittar nämligen min sambo med familj på den engelska versionen av Mamma Mia, the musical på Malmö Arena. Så himla typiskt att de skulle få biljetter just till den dagen då jag skulle resa bort. Inte nog med det! Jag missar dessutom förvaltningens julfest på torsdag eftersom jag reser hem den dagen. Även om det inte direkt är århundradets fest, så är det alltid treligt att få festa lite med sina kollegor. TYPISKT!

Nu ska jag hur som helst se om det finns något jag kan titta på genom datorn istället för den här hopplösa dubbade versionen av House.

Adventsfirande

Det känns som om tiden ramlar förbi utan att man varken hinner eller orkar bry sig. Nu är det REDAN december. So much to do, so little time. Därför känns det vettigt med en time-out. Jag ska nämligen till Lettland med jobb. Som jag sagt tidigare så tycker jag alltid det känns som om man inte får något vettigt gjort när man är på konferens. Samtidigt har ju konferensen ett syfte som förhoppningsvis kommer leda till något större, men mina arbetsuppgifter får ett par dagars semester och blir liggande i väntan på att jag ska återvända från min lilla tur. Det betyder troligen också att när jag väl kommer tillbaka så har arbetsuppgifterna förökat sig på ett oroväckande sätt. Det är emellertid något jag kommer bli varse om på fredag, så fram tills dess behöver jag ju inte ha ångest över det.

Advent firades ordentligt i år. Vi var hos fina familjen N med (nästan) hela gänget flickor från landet och det var väldigt mysigt som alltid. Trots att det bara var en del av oss som hade med sina män, så har vi ändå blivit en ansenlig grupp med alla barn. Fortfarande är det dock bara hälften av oss som har barn, så fler kommer det bli! Hursomhelst så fick vi finfin söndagsstek, glöggmys och julskyltning. Tack för det!

Familjen O håller andan

Jag ska bli moster. En av tre mostrar. Konstigt och väldigt kul. Jag har vetat det ganska länge, men det är lite känsligt om och när det är dags att prata om det. Det är min äldsta syster och hennes man som ska bli föräldrar. Den första bebisen (av, förhoppningsvis, fler) i vår hjord till familj är på väg och spänningen är total!

Det känns lite grand som om hela världen håller andan och bara väntar på att bebisen ska komma. Detta kanske verkar lite överdrivet eftersom det inte ens är jag själv som ska ha barn, men det är ju så himla häftigt att det kommer en ny människa med våra gener till världen.

Världen få dock hålla andan ett tag till eftersom beräknad nedkomst är i april. Fram tills dess ska jag kalla min vanligtvis perfekt timglasformade syster för söta lilla tjockis och bara vänta och vänta och vänta...

Den komplexa tiden

Vi satt vid fikabordet på jobb när vi kom att tala om hur det känns som om tiden går fortare ju äldre man blir. En av mina lite äldre kollegor berättade då att han vid något tillfälle sagt till sin fru att han skulle ägna pensionen åt att ta reda på varför det var så. Hans fru svarade då att han kunde hitta på roligare saker under pensionen eftersom hon redan hade svaret på gåtan.

Förklaringen är förvånansvärt briljant och jag förvånas över att tanken inte har slagit mig tidigare:

För en femtonåring är ett år en femtondel av livet. För en sextioåring är ett år en sextiondel. Vem som helst kan räka ut att en sextiondel är mycket mindre än en femtondel och bör därför gå avsevärt mycket snabbare.

Svårare än så är det inte.

Julklappsångest

Veckan har i allmänhet varit lugn och det ser ut som nästa vecka, med undantag för ett par mycket spännande möten, också kommer gå åt till småfixande med allehanda halvfärdiga ting. Det känns bra och framförallt behövligt eftersom det har varit mycket att göra under den senaste tiden.

Livet i stort rör sig förvånansvärt mycket om julen just nu. Alla mina systrar (jag har tre) har varit på mig om vad jag önskar mig i julklapp. Jag kan bara säga att jag inte på långa vägar är där än. Jag är medvetan om att det är två veckor till advent, men mina julklappsönskningar och inköp har definitivt inte kommit igång än. Det tråkiga är att jag och mina kära systrar ofta lägger ihop till lite dyrare presenter (vilket natruligtvis är väldigt bra) och när de är så långt före mig i planeringen får jag sällan chansen att få komma med några bra förslag eller att få köpa presenterna eller att få slå in dem. Allt detta är saker som jag dessutom är väldigt förtjust i att göra, men p.g.a. min dåliga och långsamma planering så går jag miste om allt medan de fixar och står i. Suck! Som tur är så försöker de inkludera mig så gott det går, men jag kan ändå känna att jag går miste om en bit när jag inte får möjligheten att sitta och fundera ihop vad jag ska köpa till alla. Det är ju faktiskt halva nöjet.

I övrigt ser fram emot helgen som jag ska tillbringa merparten av i Halmstad med gamla återvunna vänner. To be contunied...

En lugn dag

Det är ganska lugnt på jobbet nu, faktiskt. Jag har lite att sitta och pula med, men inget flängande till trettioelva olika möten och det är riktigt skönt. Paradoxen är att jag har lite svårt att motivera mig. Allra helst ska jag ha kalendern fullspckad med aktiviteter för då får jag gjort så mycket mer. Nja, förutom då jag är på heldagsmöten för då känns det som om man inte gjort något vettigt på hela dagen trots att mötet är viktigt.

Hursomhelst känns det som en välbehövlig paus.

I helgen var jag desto mer aktiv. Vi hade gäster på besök i lördags och jag bestämde mig för att slå till med trerätters. För er som inte känner mig så väl så låter detta kanske inte så konstigt, men saken är den att jag mycket sällan ser matlagning som något kul och spännande. Min käre sambo har dessutom gått så långt att han har beskyllt mig för att laga mat helt utan hjärta. (Vad f-n ska man göra när han har en mästerkock till mor?) I lördags kände jag mig emellertid mycket motiverad så jag for iväg och handlade det jag behövde för att göra jordärtskockssoppa med parmachips till förrätt, ryggbiff med rotfrukter i ugn samt chevreröra och balsamvinägersås till huvudrätt och kubansk chokladmousse till efterrätt. Mycket lyckat om jag får säga min mening som trots allt är baserad på mina gästers och min sambos reaktioner. Det var asgott och inte alls speciellt svårt. Kanske, kanske kan jag få för mig att göra detta igen...