Ok, detta blir ett långt inlägg. Ni som inte är intresserade av att läsa om min förlossning bör sluta läsa nu. Trots att de viktigaste händelserna av förlossningen finns nedtecknade i min journal från BB så känner jag ändå att jag, för min egen skull vill skriva ner hur jag upplevde denna, mitt livs värsta och samtidigt mest fantastiska upplevelse. Trevlig läsning!
Fredagen den 3 juni tillbringade vi i Malmö på IKEA och Barnens hus för att göra några sista inköp inför bebisens ankomst. Jag hade känt av en molande "mensvärk" i ryggen ett par dagar innan, men just denna fredag höll molandet i sig hela tiden och ville inte ge med sig. Cirka klockan nio på kvällen kände jag den första förvärken. Det var inte speciellt allvarligt. Som en sammandragning som gjorde lite ont, men smärtan tilltog lite grann och vi började ta tiden mellan värkarna. Ganska snabbt insåg vi att det var långt, typ 7-8 minuter mellan värkarna, så vi insåg att det nog skulle ta lite tid innan det blev aktuellt att åka till BB. Ca kl 00.30 ringde vi in till BB första gången och förvarande dem om vad som var på gång, men då var det fortfarande lika lång tid mellan sammandragningarna. Jag fick rådet att ta ett par panodil, försöka sova lite och höra av mig igen om och när det blev värre.
Natten passerade med mycket lite sömn för min del och värkar som var förhållandevis obekväma och som strålade ner i benen. Från kl 03.00 kunde jag inte längre ligga ner vid värkarna, så då fick jag gå upp och vanka och lägga mig ner och vila emellan. När klockan var ungefär sju beslutade jag mig för att ta en dusch vilket var väldigt skönt. Ca en timme spenderade jag i duschen och det lindrade värkarna jättemycket.
Vid niotiden ringde vi till BB igen, men beskedet att det fortfarande var för långt mellan värkarna (6 min) och att vi var välkomna när jag inte längre kände att jag kunde hantera dem hemma gjorde att vi beslutade oss för att försöka stanna hemma ytterligare en liten stund. Förmiddagen spenderades liggande i eller hängande över soffan. Håkan verkade ganska lugn och fixade med packning och förberedde bilen. Efter lunch, ca 13.00 körde vi till Ystad och BB. I bilen klockade vi värkarna och insåg att det var 4 minuter mellan och att de varade i ca 1,5 min. Jag andades på och Håkan kontrollerade tiden, men det var ganska svårt att känna framförallt när de klingade av och var gränsen för mycket liten smärta/ingen smärta fanns.
När vi kom in på BB lades vi in på ett rum och kopplades upp på CTG:n. Där visade det sig återigen att det var ca 7 min mellan värkarna, men att jag var 3, kanske 4 cm öppen. Barnmorskan beslutade sig för att skriva in oss och vi fick flytta till ett större rum med en höj- och sänkbar säng och en vanlig, lite bredare säng till Håkan. Toppen! Det verkade vara ganska lugnt på BB, så det var skönt. Efter att ha blivit kopplad till CTG:n ytterligare en stund fick jag äntligen komma in i duschen igen. Då var klockan 16.15. Där satt jag, på en boll, i 1,5 timme. Håkan var med mig hela tiden sånär som den stunden han gick ut för att inhandla en burgare och pommes frites som han sen åt i duschen. :) Efter duschen var jag naturligtvis nyfiken på att veta hur allting hade fortskridit så jag fick en särk och gick tillbaka till rummet för att bli undersökt. Så här i efterhand inser jag att beskedet jag fick då var ganska dåligt, men det var ingenting jag tänkte på då. Jag var nämligen bara 4 (kaaanske 5) cm öppen så allting tog ganska lång tid. Vid det här laget tyckte jag att värkarna var väldigt jobbiga. Förutom den intensiva smärtan i benen så hade jag ont på en väldigt specifik punkt bak i bäckenet, nära ryggraden och det enda som kunde lindra smärtan var om man tryckte hårt, hårt på exakt den punkten. Jag kunde inte själv trycka med rätt kraft och Håkan hade svårt för att hitta punkten (jag misstänker att jag inte var speciellt tydlig med vad jag ville eftersom jag inte riktigt kunde förklara hur det kändes). Dessutom kunde jag inte hitta en vettig ställning som gjorde att jag kunde hantera värkarna. Jag frågade om epidural, men barnmorskan föreslog att jag skulle testa lustgasen. Hon förklarade hur jag skulle göra och jag testade, men det hjälpte inte överhuvudtaget mot smärtan. Jag blev bara lite snurrig och det blev ju bara ytterligare en sak man skulle hantera, så någon lustgas blev det inte. Under ca en timme (mellan 19 o 20) blev vi omhändertagna av en annan barnmorska. Denna perioden är lite suddig, men jag tror att jag försökte hitta olika sätt att ligga eller sitta för att kunna hantera smärtan. Jag tror att jag erbjöds mat (bondomelett med brytbönor), men avböjde. Vid ett tillfälle hann jag inte upp från viloläge i sängen under värken och då blev det alldeles för mycket för mig så jag kräktes ett par gånger. Äckligt värre! Jag hade mått illa vid en värk tidigare under eftermiddagen, så det kom inte direkt som en överraskning och vi hade tack o lov förberett med en papperskorg. Efter det gick jag in i duschen igen för där fick jag den bästa lindringen. Vid 20.15 hade jag suttit i duschen ett tag och då var det i princip helt omöjligt att hantera värkarna. Förutom smärtan i benen och ryggen så hade jag väldigt ont i nedre delen av magen. Enligt min journal bad jag om undersökning och epidural ca 20.30. Barnmorskan kunde under undersökningen konstatera att jag fortfarande bara var öppen 5 cm, men under värken kunde hon känna hur jag öppnades till 7 cm för att sedan gå tillbaka efter värken. Håkan hade tidigare fått reda på att när vi väl bad om epidural så skulle det gå väldigt snabbt. Tyvärr tog det ganska lång tid eftersom den första barnmorskan vi hade valde att avvakta att ringa narkosläkaren tills den nya barnmorskan tog över 40 minuter efter att jag bett om det och ytterligare 35 minuter senare var bedövningen lagd. Det var drygt en timme som i princip var helt olidlig och där jag inte hade någon smärtlindring alls. Jag hade väldigt svårt för att koncentrera mig på andningen under värkarna, men tack vare coachning från Håkan och den nya och väldigt duktiga barnmorskan, Linda så klarade jag mig.
Efter att bedövningen var lagd blev upplevelsen helt annorlunda. All smärta försvann, men jag kunde fortfarande tydligt känna värkarna som tryckte nedåt. Vilken skillnad och så otroligt skönt!! Efter värkarbete i 24 timmar kunde jag äntligen få lite vila. Vi passade på att käka lite macka och dricka varm o'boy. Håkan la sig i sängen och vilade och jag softade också en stund. Vanligtvis brukar den första dosen hålla i sig ca 1,5 timmar, men jag hade tur och bedövningen höll i tre hela timmar. På den tiden hann det hända en hel del. Bland annat öppnades jag till 7 cm i princip direkt. Enligt vår underbara barnmorska så var epiduralen definitivt rätt val för mig eftersom det verkade som om jag omedvetet kämpade emot och bidrog till att det drog ut på tiden.
Ca kl 23.00 var jag öppen 9 cm och Linda tog beslutet att ta hål på fosterhinnan. Jag blev lite orolig eftersom jag visste att sen vattnet väl har gott så sätter krystvärkarna igång och i dåläget var jag inte riktigt redo för det och ville gärna vila en stund till. Linda övertalade mig och sa att nu avslutar vi detta! Vi väckte Håkan som hade fått en liten stunds vila.
I samband med att vattnet gick så fick jag lite värkstimulerande dropp för att göra värkarna lite mer ihållande och vid 00.30 så började jag känna hur värkarna ändrade karaktär och kändes mer bakåt. Jag fick provkrysta under en av de första krystvärkarna och då instruerade Linda mig så att jag visste hur jag skulle göra. Samtidigt började effekten av epiduralen att försvinna. Sen gick allting ganska snabbt. 00.50 bad jag om att få gå på toaletten. Då fanns det fortfarande kvar en viss effekten av bedövningen. När jag gick till toa undrade Linda om jag ville testa förlossningspallen trots att jag hade skrivit i min förlossningsplan att jag ville ligga eller halvsitta. I det läget kände jag bara att vi tar det lättaste möjliga och om hon trodde det var en bra idé så var jag på. På toa fick jag två krystvärkar som kändes rejält. Lite överväldigande för jag började tro att bebisen skulle komma i toaletten. Medan jag var på toaletten frågade Håkan Linda hur lång tid det rimligtvis skulle kunna vara kvar. Hon svarade att normalt tar krystfasen ca en timme för förstföderskor. Kl 01.00 satte jag mig på pallen och då blev det verkligen allvar. Krystvärkarna kom med överväldigande styrka och Linda coachade mig och bad mig krysta tre till fyra gånger under varje värk. Det gjorde ont så in i h-vete! Shit pommes frites! Jag var övertygad om att jag skulle dö eller gå av på mitten. Det gjorde så fruktansvärt ont! Vid ett tillfälle kommer jag ihåg att jag frågade om det fanns någonting man kunde göra för att lindra smärtan, men jag fick bara ett nej som svar. Hur som helst måste jag ha gjort något rätt för 12 minuter efter att jag intagit pallen så kom vår lille fine son ut. Först en hand och huvudet och i nästa krystvärk kom kroppen, som superman :). Både barnmoskan och undersköterskan var väldigt imponerade över hur effektiv jag var i mina krystningar. :) De la bebisen i en handduk och sen hade jag honom i min famn och kärleken var total!
Efter 10 min, en kvart kom efterbörden och moderkakan kom ut helt hel. Jag blev sydd med totalt 5 stygn vilket tydligen var helt normalt och bristningen var "ringa". När allt det medicinska var klart flyttade vi över i dubbelsängen alla tre och 03.30 fick vi den obligatoriska fikan av vår fina undersköterska Elsa.
Totala tiden från det att jag kände första förvärken var 28 timmar. Dock var den aktiva fasen av förlossningen (från det att man är öppen 5 cm) snabb och tog i princip bara 4 timmar. Framförallt var ju krystfasen extremt kort (12 min) och det är jag extremt tacksam för. Trots att förlossningen var smärtsam och utdragen så var det en väldigt positiv upplevelse. Jag tyckte det var viktigt att hela tiden ha koll på hur allting fortskred och all personal som var inblandad var väldigt duktiga och upplyste mig och vad som hände. Det enda som jag kanske stör mig på lite så här i efterhand är att jag inte bad om bedövning lite tidigare och när vi väl gjorde det så tog det mycket längre tid än vad barnmorskan hade sagt till Håkan.
Nu har det gått en vecka och förlossningen är fortfarande färsk i minnet. Vilken underlig, förfärlig och fantastisk upplevelse! Väl värt besväret på alla sätt!
