Bussfreak

Jag är en pendlare. Den typen av person som anser att det hör till att åtminstone 20 min av morgonen måste tillbringas på buss eller tåg innan man når skolan/arbetsplatsen. Jag har i princip pendlat i hela mitt liv och jag gillar det, rent av föredrar det. Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur effektiv jag skulle kunna vara de första tre timmarna på jobbet om jag bara hade 5-10 min gångväg till jobbet.

Min pendling började den dagen jag började skolan. Trots att vi bara bodde ca 1,5 km från skolan var vi berättigade till skolbuss eftersom ungefär halva vägen är 90-väg. Nu var det ju så att vi klev på bussen först, vilket innebar att vi åkte hela bussturen på ungefär 40 min innan vi nådde skolan. Jag kommer inte ihåg om mina föräldrar hade möjlighet att skjutsa oss eller inte, men jag är ganska övertygad om att jag och min tvillingsyster tyckte att det var kul att prata med komisar innan skolan, för vi åkte med glädje den långa bussturen och var precis lagom avpratade när vi nådde skolan.

Pendlingen fortsatte under högstadiet och gymnasiet eftersom skolan då låg på annan ort. Då tog man väl tillvara på tiden med sömn och läxläsning. Några av mina bästa och tråkigaste minnen från denna tiden utspelar sig på bussen eller tåget. Hur sjukt är det?

Under universitetstiden bodde jag i alla fall relativt nära skolan. Ett tag försökte jag till och med vara hälsosam genom att cykla, men som de flesta av mina närmsta vänner vet, så är jag och cyklar inte direkt vänner. Jag kan inte heller förstå varför Lund är Sveriges bästa cykelstad när det samtidigt är den staden i Sverige som har störst höjdskillnader inom stadsgränserna. Från Lunds södra delar till vattentornet och sjukhuset och i princip hela universitetsområdet är stigningen inte mindre än 70 höjdmeter. Den ekvationen går inte ihop för min del!

Hur ser det då ut nu? Jo, jag fick ju jobb. Ca 6 mil från Lund, där jag bor. Miljömedveten och morgontrött som jag är så skulle jag aldrig kunna sätta mig i bilen varje dag och köra i de 45 min som det tar att köra mellan Lund och Ystad. Det går ju inte att försvara varken ekonomiskt eller miljömässigt! Det händer då och då att jag gör det när jag måste, men när jag väl har passerat Sjöbo så måste jag genomföra hela små gympapass för att inte somna bakom ratten. Nej, tack och lov för Skåneexpressen 6! (Fin reklam för Skånetrafiken:) Jag tillbringar hellre totalt 3 timmar om dagen med att pendla! Jag stiger nämligen upp runt 06.00 med vetskapen om att inom ca en timme får jag sätta mig i en varm, något trång buss, fälla sätet bakåt och sussa i nästan en timme till! Det är ju grymt skönt! Det fina är att jag vilar på hemvägen också och då är jag pigg och alert när jag kommer hem. (Så alert som man kan vara efter en lång arbetsdag, men ni fattar;) Jag har till och med utarbetat en deal med chefen så att jag får lov att arbeta på bussen. Så med jämna mellanrum samlar jag på mig material som måste läsas igenom och kryper upp i det sköna busssätet. Många ifrågasätter varför jag inte tar tåget eftersom det är snabbare, men det gör jag inte för att jag tycker att sätena är olidligt obekväma. Dessutom är det helt uteslutet nu när vi har flyttat till nya lägenheten och jag har flyttat till ett annat kontor i östra delen av Ystad. Jag är bara tacksam för att alla flyttar har minskat min pendlingstid med ca en halvtimme om dagen.

Nu ska jag inte säga att jag är frälst, även om det låter så. Två och en halv timme i bussen känns ofattbart långt när det börjar ljusna nu på våren, men jag ändå inte är hemma förrän det är mörkt. Det känns också OLIDLIGT långt när man har en bängskalle i närheten som stinker rök, pratar alldeles för högt i telefon (kl 7 på morgonen) eller spelar musik på hög volym i sin telefon (utan lurar, slå upp ordet HÄNSYN!!!!).

Trots detta fortsätter jag med mitt pendlande och kommer förmodligen göra det länge.